Mozart som sexlektion
Don Giovanni underhållande undervisning i självförtroende
De sitter alldeles tysta, till lika delar fascinerade som generade, de tolvåringar i publiken som Hannes Meidals och Jens Ohlins Don Giovanni på Dramaten Elverket riktar sig till. Självsäker men aningen bortkommen står Leporello, kallad Läppen (Meidal), i gympakläder med ryggsäck framför svarta tavlan och berättar att klass 6A är bäst för att den är så normal och att hans favoritmusik är Mozarts Don Giovanni.
Så utspelar sig sedan ett slags klassrumsopera mellan rollerna; Läppen och charmören Johan (Hamadi Khemeri), den blyga, mumlande Anna (Maia Hansson Bergqvist), den mer än lovligt klämkäcka lärarinnan Fröken Stenberg-Stenberg (Thérèse Brunnander) och så intränglingen, den nyanlända Elvira (Nanna Blondell).
Ända tills Elvira dyker upp är det normala den gamla vanliga könsmaktsordningen, kryddad enligt hierarkin ju snyggare, desto bättre. Vad som möjligen skiljer är lärarinnans medlöperi; även hon förförd av Johan och sur som en tolvåring när Elvira kommer in och ser saker från ett annat håll. För nu blir Johan kär på riktigt, Nanna Blondell låter Anna i en ljuvlig scen släppa sin blyghet och när väl sommaren gått mellan avslutning och högstadiet, så har något slags rites de passage skett.
För den som kan Mozarts opera märks inte bara den använda musiken, utan framför allt hur man, inte sällan underhållande (som katalogarian) transponerat historien om den skoningslöse förföraren och faktiskt ger en lektion i textkritik. Självförtroende med hjälp av Mozart? Ja, varför inte.
