Mordiskt mästerverk
Nyskrivna Written on skin storartad på Kungliga Operan
Hennes första ord är ”Nej!”, hennes sista fras slutar i höga C, som också är det sista som hörs från orkesterns violiner innan ridån går ner. Det handlar om något så ovanligt som en opera med urpremiär 2012 och som genast höjdes till skyarna som ett musikaliskt och dramaturgiskt mästerverk, George Benjamins
Written on Skin, med text av den engelske dramatikern Martin Crimp. Crimp är bekant för teaterpubliken i Stockholm med Landet och Hot mot hennes liv, som båda spelats på Teater Tribunalen.
Hon i operan heter Agnès och har att lyda sin make The Protector, som i sin maktfullkomlighet beställer en illuminerad handskrift av Pojken. Makens projekt visar sig bli ett frihetsprojekt för Agnès. Pojken skriver in henne
i världen. Crimps text utgår från en occitansk vida, en mycket kort biografi av 1100-tals trubaduren Guillem de Cabestaing där den mycket rike och mycket grymme maken låter sin svartsjuka gå ut över den uppvaktande Cabestaing. Han dödar trubaduren och serverar sin hustru dennes hjärta, varefter hustrun prisar maten och lovar att aldrig mer äta. Därefter tar hon sitt liv.
Martin Crimp komplicerar den korta berättelsen. Tre änglar och Agnès syster Marie med maken John läggs till skeendet. Dialogen kompletteras med en berättande
dimension; personerna kan omtala sig själva i tredje person. Vid sidan av den lätt uppfattade historien om en kvinnlig frigörelse, så har vi här ett slags skapelseberättelse. Framställandet av boken går inte riktigt att skilja från framförandet av operan, det är i toner som orden skapas.
På Kungliga Operan spelas en uppsättning från Detmold, regi Kay Metzger med scenografi av Petra Mollérus. De har förlagt handlingen till ett slags hospital, möjligen ett dårhus, dit änglarna sänkts sig och väcker upp Agnès och The Protector från de döda. Bårhusets kylrum syns genom en sidodörr. Så spelas historien upp för att efter det blodiga slutet återgå till början; som om dårarna med bistånd av änglarna framför denna historia gång efter annan.
Musikaliskt är det storartat. Detta är en opera för de som har fördomar om opera. Dramatiskt tät och med utmärkt spel av hela ensemblen möter vi en mycket suggestiv och musikaliskt vacker föreställning. Elin Rombo som Agnès är magnifik, hennes täta sopran kombineras med en scenisk glöd på liv och död. Jeremy Carpenter som hennes grymme make har pondus och kraft. Bernhard Landauer (äntligen en countertenor på Kungliga Operan) som Pojken har en mjuk, profilerad röst med vacker frasering och en sällsam scennärvaro. Utmärkta är också Susann Végh och Daniel Ralphsson som änglar respektive Marie och John, liksom dirigent Lawrence Renes som vet hur denna musik ska framföras.
Uppsättningen må vara aningen för konkret och saklig i sin strävan efter att tydliggöra skeendet. Urpremiären, regisserad av Katie Mitchell, gav utrymme åt det mytiska, vilket är nödvändigt för att denna opera helt ska komma till sin rätt. Men det är ett gott initiativ av Kungliga Operan att äntligen spela internationell, ny opera.
