Strindberg: ett levande lik
I dag för ett hundra år sen dog August Strindberg. Klockan halv fyra. Han hade haft en lång natt med mycket hostningar, morfin och talproblem, meddelade tidens dagspress som under hela våren 1912 med författarens goda minne, av läkarsvärsonen dagligen matades med rapporter om huruvida skalden ätit buljong eller legat och vilat i stället.
Dessa upplysningar härrör från Anders Berg som känsligt ledde Strindbergs Intima Teaters likvaka för titanen igår kväll. Strindbergsfestivalen (som pågår till 16 maj) hade bjudit in sex fria grupper till Likvaka i Tisteldalen – efter en strindbergsk novelltitel – för att ”hylla och ta livet av nationalskalden”.
Tanken på ett upprört spöke skrämde kanske upp det fria teaterlivet. För nervöst och manuspappersfladdrigt och rödkindat blev det ofta när det lektes med författarens överskattningsteorier, när det kritiskt feministiskt retades med hans irritation över faraodyrkan och funderades över varför han blev arg på Victoria Benedictsson. Bullrigt och djupt blev det också i många korta ögonblick. Som när Gertrud Larsson hackade lök med samma vrede och rastlöshet som Strindberg skrev med. Som när fem timida djävulsdyrkare ur Ockulta föreningen sätter upp en riktigt dålig pjäs av August, Det sjunkande Hellas från 1869. Något anade han. Han skrev den under pseudonymen Härved Ulf. Två utlovade timmar blev dryga tre men det kan ta tid att dö och vakan var lika oberäknelig, ibland i rundgång med sig själv och då och då lika hett levande som liket självt.
