Luften och lögnen håller på att gå ur ayatollorna
Från exilens maktlöshet väcker skolflickornas protester hopp om fred och verklig frihet
På bilderna har hon två långa flätor, liksom skolflickorna som nu protesterar. Blott 16 år gammal gömdes daye (mamma) i bilen som körde iväg från det liv hon en gång känt till.
Jag undrar om alla i exil drabbas av samma oförsonliga smärta och maktlöshet? Sedermera skuld och saknad? Protesterna river upp såren från en stulen revolution och en gnista av hopp om att en dag få återvända.
I Vilhelm Mobergs utvandrarserie är astrakanapeln, som planterats av äppelkärnor från föräldrahemmet i Duvemåla, Kristinas minne av Sverige. År efter år plågas hon av hemlängtan i Nordamerika. Att aldrig få återse landet där hon växte upp gör att hon håller fast vid det lilla trädet. Med händerna rycker hon upp vitrot och annat ogräs, vattnar och gräver ner ny matjord runt den växande stammen. Blomningen om våren blir belöningen, den återkommande doften av igenkänning och trygghet från förr.
För min daye är det i stället granatäpplena som varje novembermånad fyller fruktdisken på ICA. De doftar förstås inte som i Kurdistan, men väcker ändå minnet om floden intill Awyers bergsrygg där granatäppelbuskarna står i blom.
Till skillnad från Kristina är daye ingen nybyggare. Hon var blott en skolflicka från staden Sine [Sanandaj] i kurdiskdominerade västra Iran vars namn fanns med på Ayatollornas avrättningslista. Amineh Kakabaveh tillhör samma generation, född i den närliggande staden Saqqez och listad för avrättning redan som trettonåring. Även då klipptes de långa flätorna av. Amineh tog till vapen bland peshmerga i bergen, daye levde några år i anonymitet i Teheran. Kriget mellan Iran och Irak intensifierade till slut fördrivningen av en hel demokratisträvande generation.
Författaren Theodor Kallifatides skriver i boken Ett nytt land utanför mitt fönster att det är mycket man inte vet när man lämnar sitt land.
”… man anar inte att man bär med sig så många spår i sin själ som får en att förbli en främling i det nya landet; och när man inte längre är en främling - har man blivit en främling för sig själv. Och då är man främling överallt.”
På kurdiska heter det ”xeribi”, tillståndet att vara i konstant främlingskap. Eftersom det är hela generationer som lever i exil, och som inte kan återvända, finns en egen berättarkultur, nästintill ett eget kulturarv, om innebörden att leva i främlingskap. Tvärtemot denna exilkultur talar verkligheten. Etableringen av både kurder och iranier i de nya hemländerna är vanligen en framgångsrik berättelse av utbildning, företagande, politiskt engagemang, strävan och hårt arbete.
Främlingskapet har i stället växt med det som blev fosterlandets utveckling: Arresteringar, fängslanden, tortyr, våldtäkter, politiska mord, särlagar mot kvinnor, moralpoliser, krig mot grannländer, korruption, inflation och massarbetslöshet. Dayes hemstad som prisats av UNESCO för sitt musikarv, förbjuder musikfestivaler och kvinnor från att sjunga.
Min mormor lever kvar, numer gammal och förkrympt. De politiska döttrarna lämnade landet en efter en. Pasdaran var inte sena med att banka på dörren och ta med mormor till förhör.
”Din hora, har du inte koll på dina döttrar?”
Ett tag trodde jag att daye hade försonats med sitt öde. Men åren tycks göra det värre. Hemlängtan hemsöker henne och granatäpplenas funktion har upphört. Daye hör sin mamma förtvina, åldras, på telefon. Så sträcker sig den iranska regimens grymhet över landsgränser och generationer. Jag har knappt mött min mormor. I riksdagens café brukade jag fråga hur Amineh gör. Det har alltid slutat i en tårfylld förtvivlan. Säger vi något här, kan det få förödande konsekvenser där.
På sociala medier sprids bilder på skolflickor. De långa fria flätorna indikerar att luften och lögnen håller på att gå ur Ayatollornas tid. Vi ringer mormor. Inget telefonnät, inget internet. Vi vet att de massiva protesterna pågår strax utanför hennes hus. Om det är som daye tror, öppnar mormor just nu porten för de skyddssökande demonstranterna. En bit bröd och lite te i källaren tills pasdaran har lämnat gatan utanför. Sen skickar hon med blöta handdukar och låter porten stå på glänt till nästa grupp. Kvinnorna har gjort det förr. De är ryggraden i mänsklighetens motståndskamp mot diktaturer.
Den här morgonen vittnar Amnesty om massaker i både Sine och Saqqez. Oron kryper sig in på bara skinnet. Pansarvagnarna omringar de kurdiskdominerade städerna som inledde protesterna efter att ha fått tillbaka Jina Mahsa Aminis sönderslagna kropp på en bår. Samtidigt har hennes öde bidragit till den mest hoppingivande förening av etniska grupperingar. Alla tycks gå samman i kampen om ett slut på den här regimens era.
Vi är tre generationer kvinnor: mormor som lever kvar, daye i exil och jag som nu tjänar mitt fosterland Sverige. I fråga om försvarsallians och krigets närhet bröt jag mig loss från exilens följder när frågan ställdes på sin spets. Men vad som skett påminner om att frågor inte kan hållas isär. De iranska drönarna används i kriget mot Ukraina samtidigt som protesterna i Iran går mot sin tredje vecka. Att Ryssland förlorar kriget har blivit till gagn för folket i Iran, och ett slut på regimen i Iran har blivit en fråga för folket i Ukraina. Plötsligt binder diktaturerna ihop alla generationers strävan om fred och frihet på sin kontinent.
Dayes stulna revolution kommer att slutföras av en annan generation skolflickor. Lyckas deras kamp kan det vara början på slutet på kriget i Europa.
Lawen Redar är kulturpolitisk talesperson för Socialdemokraterna.
