Brott på fallrepet
Petter Larsson finner hopp i drastiskt minskad kriminalitet
Det är lätt att inbilla sig motsatsen i vår vålds- och brottsfixerade kultur, där medierna varje dag rapporterar braskande om spektakulära brott och man varje kväll kan zappa sig fram till den ena kriminalhistorien råare än den andra, men brottsligheten sjunker över hela västvärlden. Mord, rån och stölder blir färre. Vi har blivit säkrare.
Att mäta brottslighet är inte lätt. Många brott blir aldrig kända, antalet anmälda brott beror på samhälleliga trender och mediebevakning, antalet uppklarade brott på hur polisen arbetar.
En av de lite mer säkra metoderna är att fråga folk om de blivit utsatta för brott. Man missar dock grupper i samhället som inte svarar, samt brott mot juridiska personer.
Ett annan ganska säker indikation är mordstatistik, eftersom i stort sett alla dödsfall rapporteras. Det är därför främst dödsfall och undersökningar om utsatthet för brott jag använder här.
Men även med dessa statistiska förbehåll, så är trenden tydlig. I Sverige har det dödliga våldet minskat från 127 fall 1989 till 87 fall per år de senaste två åren. Samtidigt som befolkningen vuxit med en miljon.
Förklaringen är förmodligen att vi inte längre råsuper på nordiskt vis och dödar varandra på fyllan lika ofta. Och att föräldrar inte längre slår ihjäl sina barn - det dödliga våldet mot barn har halverats, tack var tidigare och bättre sociala insatser.
Andelen personer som misshandlats har i stort sett legat still sedan 1990. Men sjukvårdsdata tyder på att den grova misshandeln, där offren hamnar på sjukhus, har minskat. Andelen som rånas eller utsätts för sexualbrott har legat still i tio år, medan andelen som blivit trakasserade har minskat under samma period.
Egendomsbrotten har minskat stadigt sedan slutet av 1990-talet och med hela 25 procent sedan 2006. Framför allt har nya larm, lås och kameror dragit ner bilstölder och stölder ur fordon. Omvänt har tjuvarna hittat nya jaktmarker på internet, vilket speglas i fler bedrägerier.
Den svenska utvecklingen är dock en västanfläkt mot vad som skett i Storbritannien och USA.
I början av 1990-talet begicks 9 mord och över 350 rån per hundratusen invånare i USA. De senaste femton åren har det varit hälften så många.
Tittar man på våldsbrott överlag (rån, misshandel, våldtäkt och sexuellt ofredande) är siffrorna än mer dramatiska. Jämfört med toppåren i början av 1990-talet har de minskat med nästan 75 procent. Egendomsbrotten (inbrott, stöld, bilstöld) har fallit med över 60 procent under samma tid.
I Storbritannien minskade antalet våldsbrott, inklusive sexualbrott, från 3,8 miljoner toppåret 1995, till 1,3 miljoner 2014 i England och Wales. En nedgång med 65 procent.
Inte heller blev brotten råare. Både de fall där ingen kom till skada (någon blev knuffad till exempel) och de med lättare eller svårare skador följer ungefär samma nedåtgående kurvor.
Det stöds av sjukvårdsdata som visar att antalet personer i England och Wales, som fick sjukhusvård efter att ha utsatts för brott, föll med 25 procent mellan 2001 och 2010. Och trenden fortsätter: den 21 april i år noterades den lägsta siffran på femton år.
Samma sak med egendomsbrotten: en nedgång med omkring 60 procent sedan mitten av 1990-talet.
Nu ska man komma ihåg att det tidiga 1990-talet i både USA och Storbritannien var rekordår. Brottsligheten hade stigit brant under 1980-talet. Man hade ovanligt stora ungdomsgenerationer - unga män är de som framför allt begår brott. Arbetslösheten var hög och fattigdomen stor. Dessutom exploderade crackmissbruket. Egendomsbrotten sköt i höjden när missbrukarna stal, rånade och gjorde inbrott för att finansiera sina droger, och narkotikaboomen ledde också till våldsamma revirstrider mellan olika gäng i kampen om försäljningen.
Men utvecklingen är ändå häpnadsväckande.
Den tog alla med storm. Politikerna varnade under hela 1990-talet, och ännu i denna dag, för att västvärlden var på väg att sjunka ner i ett träsk av droger och våldsbrott. Från höger drev man på för fler poliser och längre straff. Radikalhögern varnade som alltid för de kriminella utlänningarna. Och vänstern luftade sin klassiska tes om hur ekonomisk nedgång och ökad fattigdom driver fram brotten.
Men frågan om varför kriminaliteten minskar är ett mysterium.
En av de mer udda amerikanska teorierna - saluförd på fullt allvar av ekonomiprofessor Jessica Wolpaw Reyes - går ut på att minskade blyhalter i bensinen gör att barnen som vuxit upp efter katalysatorerna är intelligentare och mindre hyperaktiva. En annan är att rätten till abort i USA gjort att färre oönskade barn föds i fattiga och trasiga familjer. En tredje är att fler unga svarta män fick nytt hopp om framtiden när Obama blev president - och började gå i skolan i stället för att sälja droger.
En kanske mer seriös teori är den demografiska. Med en åldrande befolkning och färre tonåringar och unga vuxna, begås alltid färre brott. Det har, det erkänner de flesta, antagligen spelat roll, men kan knappast förklara mer än en del av utvecklingen.
Till de mer populära teserna i USA hör också att massfängslandet av unga svarta män har haft effekt. Fångpopulationen i USA har femdubblats sedan 1970-talet. 40 procent av dem som fängslas är svarta - samtidigt som de utgör 13 procent av befolkningen. Var tredje svart man utan collegeutbildning har suttit inne innan han fyllt 35.
I siffrorna anas den tragedi som närstuderas i nyutkomna Jagade (Natur & Kultur) av sociologen Alice Goffman. Under sex års fältarbete hängde hon med Mike, Chuck, Aisha och deras vänner i ett hårt kriminellt belastat område i Philadelphia. De tvingas redan som barn lära sig hur man undviker en poliskår som tycks helt inriktad på just dem. De kan inte besöka sjukhusen när de blir skadade - där väntar polisen. Inte ringa polisen när de blir utsatta för brott - de kanske åker in själva.
”De tar alla våra söner, Alice. Alla våra unga män. Och de går hela tiden ner i åldrarna”, säger mamman till en man som just gripits.
Så ser kriget mot drogerna ut bakom rubrikerna.
Som förklaring låter det kanske ändå rimligt? Med fler poliser och fler bakom lås och bom, sjunker brottsligheten.
Men varför, i så fall, faller brottsligheten också i länder som Tyskland, Holland och Sverige, där antalet fångar minskat? Och varför fortsatte brottsligheten att sjunka efter att den brittiska polisen genomgått stora nedskärningar 2010?
En annan populär tes är den om ekonomin. Enligt en tumregel som verkade giltig i decennier brukade en procentenhets högre arbetslöshet speglas i en procentenhets mer egendomsbrott. Fattiga människor förväntades stjäla och råna, kanske också slåss och droga. Det var också vad många förutspådde när finanskrisen slog till 2008. Arbetslösheten sköt i höjden, köerna till soppköken växte. I Storbritannien talade Tories om ”the credit crunch crime wave”, en förväntad brottsvåg orsakad av sämre ekonomi.
Men brottsligheten fortsatte obönhörligen att falla.
Svårigheten att reda ut orsakerna, i synnerhet om man vidgar perspektivet till flera länder, har fått många forskare att tala om en bred trend av kulturell civilisering som den felande faktorn. Våra samhällen blir undan för undan fredligare, vi accepterar inte våld och brott, de kulturella normerna har förändrats.
Det låter ju onekligen hoppfullt. Men hur mäter man egentligen sådant? Och hur hänger det ihop med det faktum att brottsligheten steg under hela efterkrigstiden - för att sedan plötsligt falla de senaste 20 åren? Varför just nu?
I väntan på att en kriminologins Poirot kliver fram i slutscenen med en heltäckande förklaring på mysteriet, får vi nog nöja oss med att glädjas åt att vi blivit säkrare - även om vi inte riktigt vet varför.
