Hans och Greta hetast söderut
Humperdincks klassiker förhäxar i Malmö
Fyra veckor efter premiären på Engelbert Humperdincks Hans och Greta i Göteborg följer också i Malmö en ny uppsättning av samma opera. Det är väl bara ett problem för dem som bor mittemellan Malmö och Göteborg. Åt vilket håll ska man åka? Min absoluta rekommendation är: bege er söderut! I operagrenen Hans och Greta vinner Malmö klart på poäng.
I Linus Fellboms och Dan Potras uppsättning råder inledningsvis socialrealism. Hans och Gretas hemmiljö signalerar brutalt socialt elände, och när de av sin arga mamma körs ut i skogen hamnar de på en soptipp. Men Gretas fantasi transformerar den dystra verkligheten. Skräpet får skimmer och lyfts bokstavligen upp och bildar en skog. Sandmannen (John Blund) dyker hostande upp ur en havererad lår från Vägverket.
Det är fyndigt, vackert, roligt och mycket mer poetiskt än all konventionell skogsromantik. Sedan barnen somnat i slutet av första akten följer ett långt naturlyriskt orkesterintermezzo, och under det förlängs en havererad liten rutschbana upp i tågvindens oändliga mörker. En efter en kommer en hel härskara små tanter i hatt och grå kappa nedrutschande och börjar vänligt och beskäftigt ordna det trivsamt för de sovande barnen på soptippen – en underbart surrealistisk drömscen.
Och så fortsätter det med det ena överraskande poetiska infallet efter det andra. Redan inledningsvis ser vi häxan köpa upp alla faderns, borstbindarens, kvastar och får dem att dansa fritt i luften. Det sker genom en av flera briljanta ljussättningseffekter – Linus Fellbom förnekar inte sitt mästerskap på det området, och de sceniska effekterna är ofta fint musikaliskt förankrade.
Häxans ugn är omgärdad av ett upplag gamla kylskåp, och när häxan själv blir offer för sin ugn (det är Greta som i god feministisk anda är exekutor) sprängs dörrarna till kylskåpen med en liten knall och uppenbarar en rad Hans och Greta-kopior, som häxan fryst in men som nu skakar liv i sina stela leder.
I Malmö håller man sig också med en ny översättning av Mira Bartov, som är betydligt bättre än den i Göteborg. Tyvärr gör den besvärliga akustiken det svårt att uppfatta texten annat än genom textmaskinen – inte så bra för yngre operabesökare.
Musikaliskt flyter allt fint under Gregor Bühls ledning, Emma Lyrén och Magdalena Risberg utvecklar åtskilligt med charm och välljud i titelrollerna, och även övriga sångarinsatser är utmärkta.
