Titus räcker tyvärr inte till

Claes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2013-08-12

Ett av Mozarts sista verk blir tyvärr en slags museiopera

Men plymförsedda hjälmar, guldfärgade harnesk och karmosinröda mantlar har kostymören Anna Ardelius skapat romerska tablåer à la det sena 1700-talet; levande oljemålningar som står ut mot de målade kulisserna. I samma anda har regissören Sigrid T’Hooft återskapat gestiken, händernas och armarnas exakta och betydelse­bärande rörelser.

Det var väl något åt det hållet som det såg ut på scenen 1791 när kejsarinnan ­Maria Luisa lämnade teatern i Prag och muttrade något om tyskt trams. Hon hade bevistat premiären av Mozarts opera Titus mildhet, ett av hans sista verk, komponerat parallellt med Trollflöjten. Historien har inte varit nådig mot ­Titus mildhet, långt in i modern tid har dess rykte legat nära Maria Luisas omdöme. Att Drottningholmsteatern valt att sätta upp operan är således gott, även verk med ­dåligt rykte måste emellanåt ­undersökas.

Här finns visserligen inte den musikaliska genialitet som präglar Trollflöjten, men de psykologiska porträtten av den milde Titus och den hämndlystne, men strax ångerfulla Vitellia hör hemma hos den mogne Mozart. Titus erinrar om Sarastro, som också använder sin klokhet till att visa överseende mot de som blivit slav under begären. Operan skrevs som en furstespegel, så det är ganska lätt att se varför Maria Luisa blev så upprörd. För hur kan den härskare som ständigt förlåter äga auktoritet? Titus ord i slutet, om hur han ska kunna veta som är lojal och vem som är falsk, är dilemmats kärna.

Kring detta kunde en regissör väva en högdramatisk och aktuell opera, men ­tyvärr återupprättar denna uppsättning inte operans rykte. När sångarna har att hålla sig till en 200 år gammal uttrycksrepertoar, blir det har när omöjligt att fästa rösten i kroppen och gestalta det engagemang som också ska kännas ut i salongen.

Det blir helt enkelt en slags musei­opera av det hela, tråkigt nog, eftersom solisterna över lag är mycket bra. Richard Croft i titelpartiet må ha en smula anonym röst, men lyckas i ­andra akten närma sig sin rollfigurs djupt kända bekymmer. Annemarie Kremer eldiga sopran får också Vitellia att bitvis landa i kroppen, men hon binds likväl av gestiken. Primus inter pares, som den latinkunniga 1700-talspubliken visste betydde ”främst bland likar”, är Katija Dragojevic’ Sextus, ­Titus förtrogne som förblindas av sin kärlek till Vitellia och förråder sin kejsare. Hon har hittat ett utrymme bland handens stränga rörelser och blir alldeles levande i detta museum.