Komedi med förhinder
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2014-11-17
Rossinis näst sista opera har lite svårt med spiritualiteten
Greve Ory är Rossinis näst sista opera och den enda av hans komiska operor med fransk text. I Sverige har den tidigare bara framförts i Göteborg 1967. Men det är ett högst spelbart verk fyllt med musikalisk esprit och ekivok komik av fransysk farskaraktär.
Komiska operor bör framföras på det språk, som huvuddelen av publiken talar. Det blir inte särskilt kul när publikens blickar först ska vändas upp i taket till textmaskinen innan eventuellt skratt kan infinna sig. Och Greve Ory är en opera som de flesta i publiken inte känner sedan tidigare. Men ska man framföra den i Sverige måste det ändå bli på franska, för det är knappast möjligt att besätta titelrollen inhemskt.
Den kärlekskranke greven måste ha en hög och extremt smidig tenor av det slag som numera mest tycks frodas i länder som Juan Diego Florez Peru, Javier Camarenas Mexiko eller som i Malmö Leonardo Ferrandos Uruguay. Hans nasala briljans är den alldeles rätta för den bedräglige och arrogante kvinnojägaren Ory. Som högvirtuos motpartner med koloraturerna på rätt plats har han Erika Miklósa, ledaren för det kvinnokollektiv som står under attack från Ory och hans hejdukar. Den tredje huvudpersonen, pagen Isolier, är också internationellt besatt med georgiska Ketevan Kemiklidze, en mezzo med härlig fyllighet och färg i stämman.
Det är inget större fel på komediagerandet hos sångarna, men regissören Linda Mallik har haft ett styvt jobb att kompensera språksvårigheterna. Det går så där. Alltför ofta blir till exempel kören stående och vaggar i takt i stället för att bidra till nödvändig scenisk action. Men det var ingen dum idé att mellan orkesterdiket och orkestern plötsligt höja upp en stor säng, där den bisarrt roliga sängkammarterzetten mellan rivalerna Ory och Isolier å ena eller båda sidor och Adèle å den andra sidan eller däremellan. Här lyfter komiken.
Scenografen Karin Betz står för en ursnygg scenbild i moriskt labyrintisk stil, men den inramningen är alltför abstrakt och geometrisk för att passa i en komisk opera. Handlingen utspelar sig i en mycket löst färgad korstågstid, och Betz sagomedeltida dräkter ger heller inga komiska poänger.
Tobias Ringborg och Malmös operaorkester jobbar hårt och med fart och kläm men finner inte riktigt fram till den spetsiga spiritualitet, som Rossini kräver.
