”Kvartett” en intensiv men svårbegriplig könskamp
Atonala och avantgardistiska musiken största behållningen
Italienaren Luca Francesconi har själv skrivit libretton till sin opera Kvartett på engelska, ett libretto som i sin tur är en adaption av tyske dramatikern Heiner Müllers pjäs som i sin tur bygger på Choderlos de Laclos franska roman Farliga förbindelser. Den amerikanska sångerskan Kirstin Chávez gör markisinnan de Merteuil och tyske Christian Miedl vicomte de Valmont. Svenske Stefan Johansson regisserar, medan österrikaren Ralf Kircher dirigerar.
Internationellare kan konst inte bli, och det är en god sak att Malmö placerar sig så centralt i Europa också genom detta djärva repertoarval som inte direkt smeker publiken medhårs.
Francesconi har reducerat förlagorna till en dialog mellan styckets så osympatiska huvudpersoner. De befinner sig på sexuell krigsstig för att med lämpliga medel förödmjuka och krossa varandra. På vägen får de också klä sig i rollerna både som varandra och som de oskyldiga offer de nyttjar som marionetter i maktkampen. Här råder känslokyla, hänsynslöshet och oförsonlighet.
Heiner Müller-entusiasten Stefan Johansson har låtit de två kombattanterna ömsom agera stiliserat ömsom med mer uppriktig realism. Både Chávez och Miedl tar ut svängarna ordentligt, och det är intensitet i de ofta tämligen sofistikerade slagväxlingarna. Ett stort problem är dock att endast en begränsad del av texten går att uppfatta, och för att hänga med måste publiken nästan oavbrutet stirra i textmaskinen. Det stör upplevelsen avsevärt i ett diskussionsdrama.
”Två personer diskuterar under 80 minuter på den största inomhusscenen i norra Europa”, suckar scenografen Jan Lundberg i programboken. Han har inte försökt dölja scenens ödslighet, utan låter den spela med genom att ge paret varsin stålställning att agera från och för övrigt låta mörker råda.
På slutet förintas egentligen både markisinnan och vicomten men här öppnas i stället baksidan av scenen ut mot levande livet därbakom, och dit träder markisinnan ut. Det sista publiken ser av den mörka föreställningen är den falafel-kiosk, som är belägen bakom teatern, en förmodar jag icke avsedd komisk effekt.
Största behållningen blir utan tvekan Francesconis vitglödgade musik, atonal och avantgardistisk och med skickligt inpassade elektroniska inslag. Den är medryckande, expressiv och lysande tolkad av en – förutom slagverket – reducerad orkester inspirerat ledd av Ralf Kircher.
