Världsklass rakt igenom
Mångskiftande och intensiv Orfeus och Eurydike på Göteborgsoperan
Under uvertyren ser vi ett strikt kostymerat brudpar, Orfeus och Eurydike, sittande vid ett bord. Bröllopsgästerna är stramt ekiperade. Plötsligt slår Eurydike omkull sin stol och marscherar ut genom en dörr, ut ur livet. Alla stirrar som förlamade. Orfeus uttrycker sin förtvivlan och Lars-Åke Thessmans smärtsamt vackra, geometriskt genomtänkta och uttrycksdigra scenografi öppnar sig mot en dunkel fond.
När de mörka andar Orfeus först möter på sin underjordiska vandring ersätts av de saliga på sina ängder färgas scenen vackert ljusblå, men där bakom finns ytterligare ett dödsmörker. Efter Eurydikes andra död sluter sig scenen igen successivt och återgår till sitt ursprung. Orfeus och Eurydike sitter åter på plats vid det förnyade bröllop, som guden Amor hyggligt nog ombesörjer. Men vid slutackordet slår Eurydike än en gång omkull sin stol och tågar ut. Livet och döden går vidare i sin eviga kretsgång.
David Radok har tillsammans med Thessman format en föreställning, som sluter tätt om Orfeus-myten, så som 300-årsfirande Gluck och hans librettist Calzabigi förmedlat den. Körens och dansarnas rörelser är stiliserade på ett sätt som perfekt korresponderar med det strama i musiken och samtidigt ger stark relief åt den expressiva emotionalitet som Orfeus och Eurydike utvecklar.
Den version av verket som används är den så kallade Parma-versionen, vilket
framför allt innebär att Orfeus parti ligger märkbart högre än i den wienska versionen. Och det passar Katarina Karnéus, som sjunger underbart vackert med mångskiftande färgspel i sin rika vokalklang. Eurydike görs med skakande intensitet av Kerstin Avemo - jag har aldrig sett - eller hört - någon göra så mycket av denna rätt lilla roll. Hela den scen, där hon försöker få sin make att vända sig om är rent gastkramande.
Mia Karlsson kompletterar fint som en rödklädd Amor i den annars så svartvita omgivningen.
I denna Parma-version är orkestern av begränsat omfång men fullt tillräcklig. Åtminstone, när det spelas med sådan sensibel sensualitet, rytmisk skärpa och dramatisk stringens som av Göteborgs operaorkester under Laurence Cummings.
Göteborgsoperans Orfeus och Eurydike håller världsklass rakt igenom.
