Att vara en docka är att vara transtjej

Barbie är den perfekta spegeln: hon kan vara vem som helst

Skyddet mot en transfobisk värld är att vara lika perfekt som en docka.

Å ena sidan går det inte att klaga på att Margot Robbie spelar Barbie i Greta Gerwigs film ”Barbie”. Å andra sidan är det ett tråkigt val. Inte för att det är något fel på henne, utan för att Margot Robbie är en klassisk filmstjärneskådis. Hon har alltså inget mänskligt tv-ansikte utan hennes ansikte är helt symmetriskt, underskönt biosnyggt.

I filmen kallas hon för stereotypiska-Barbie och spelar den Barbie man tänker på när man tänker på Barbie. En lika snygg Ryan Gosling spelar Ken, men ”Barbie” är ingen romantisk film utan en estetisk maxad, lite självmedveten, komedi om att kvinnor också är människor.

Att vara en Barbiedocka är höjden av sexlös femininitet och perfektion. Dessutom väcker den rosa färgen och det bulliga typsnittet en nostalgi omöjlig att stå emot. Det vet Mattel, företaget bakom Barbie. Filmen har nästan knäckts under tyngden av sin egen marknadsföring. Oräkneliga samarbeten har lanserats (väskor, tandkräm, uppblåsbara poolleksaker) för att sälja en miljon olika produkter (skor, plattång, porslin).


Musik har släppts (Nicki Minaj, Dua Lipa, Ice Spice). Huvudpersonerna har intervjuats tillsammans med hundvalpar, leende kuskat runt hela världen, uppklädda i designeroutfits inspirerade av kända Barbielooks. Samtidigt som filmen är årets största jippo har regissören Greta Gerwig, känd för indiefavoriter som ”Lady Bird”, skänkt cirkusen en edge.

Utan Gerwigs edge hade det inte gått att göra Barbie till film, inte efter girl boss-feminismens fall. Filmen gör i för sig vissa feministiska utfästelser men ”Barbie” sticker hål på andra. På så sätt klarar sig Gerwig undan att utropa dockan till feministisk symbol, men hon slipper också anklaga dockan för förlegade ideal, vilket gläder Mattel. Lika bra är väl det, eftersom frågan om huruvida Barbie är feministisk eller inte känns tråkig och död.


Istället har andra sätt att tänka på dockan som fenomen tagit plats i den breda populärkulturen de senaste åren. Jag tänker t.ex. på internetsensationen Hal Baddie, vars riktiga namn är Devin Halbal, som 2022 blev viral på TikTok med sina ”doll check-ins.” I korta klipp presenterar hon affirmationer och skickar hälsningar från sina resor runt jorden. Detta kallar hon för ”doll activities" vilket är precis vad det låter som. Att hon som barn lekte med dockor, fastän hon inte fick. 

Som vuxen transkvinna har dock ”doll activities" blivit namnet på Hal Baddies estetik och livsstil, vilket bland annat gjort henne till musa för lyxvarumärket Loewe. 

Skyddet, kan man säga, var att vara lika perfekt som en docka

Att vara en doll, en docka, är inte Hal Baddies uttryck från början utan ett väletablerat translingo. Att vara en docka betyder att vara en transtjej och är ett uttryck för transtjejer att beskriva sig själva och varandra. Men precis som mycket annat av hbtqi-världens språk har termen populariserats, eller appropierats, av massorna online.


En annan transkvinna som relaterar till dockan är modellen och skådisen Geena Rocero. I våras debuterade hon med självbiografin ”Horse Barbie”, vilket också är Roceros smeknamn. Hon är uppväxt på Filippinerna och flyttade till USA i början av millenniet. Filippinerna, har, bland annat på grund av gamla religiösa övertygelser, en rörligare syn på könsidentitet och anordnar nationella skönhetstävlingar för transtjejer. I en sådan tävlade Rocero redan som femtonåring och levde därmed öppet som trans. När hennes belackare liknade henne vid en häst sa en äldre transkvinna, som tagit Rocero under sina vingar, att i så fall var hon en Horse Barbie. Elegant, vacker och magisk.

När Rocero flyttade till USA blev hon inför lagen för första gången erkänd som kvinna, men såg inga transkvinnor representerade i mainstreamkulturen. För att kunna fortsätta jobba tvingades Rocero in i garderoben igen och var under många år rädd att bli “outad”.

Att bli “outad” i en våldsamt transfobisk värld kan omöjliggöra en försörjning och vara direkt livsfarlig. Rocero gjorde allt för att skydda sin identitet och skyddet, berättar hon, var hennes femininitet och sensualitet. Skyddet, kan man säga, var att vara lika perfekt som en docka.

Det som saknas uppstår bara i mötet mellan Barbie och någon som intensivt längtar efter att uppfinna sig själv.

Vägen från flicka till kvinna går genom en brinnande soptipp, vilken sorts flicka man än är. Skådespelaren Hari Nef, som är också är transkvinna, spelar doktors-Barbie i filmen och har jämfört Greta Gerwigs ”Barbie”-estetik med RuPaul's Drag Race. Och visst finns här en likhet i den uppskruvad skönheten, men råheten i Drag Race saknas. För Mattel kan aldrig erkänna svärtan.


Även om ”Barbie” är så rolig en film om en leksak kan vara, är Margot Robbies raka tandrad inte Barbie. Det som saknas i filmen uppstår bara i mötet mellan Barbie och någon som intensivt längtar efter att uppfinna sig själv.

Därför blir inte "Barbie" riktiga Barbie. Riktiga Barbie är leken. Och leken är smeknamnet Horse Barbie och leken är rapparen Nicki Minaj, en svart kvinna från Trinidad, som kallat sig själv för Barbie hela sin karriär. Leken är Trixie Mattel, en dragqueen känd för sitt clownsmink, som utan lov tagit företagets namn till sitt.

Barbieleken är femininitet när den är som bäst. Löjlig, rolig, mystisk, sexig och lite ful. 100% fejk och helt på riktig.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.