Katastrofen i Katalonien
Astrid Menasanch Tobieson om krisen bakom den bittra kampen för självstyre
Man skulle kunna tro att det är en politisk fars – men det är spansk politik: den nationella spanska polisen jagar valurnor.
Jag ringer upp den katalanska självständighetsaktivsten Liz Castro i Barcelona för att fråga om hon vet var valurnorna hålls gömda inför folkomröstningen i morgon.
Hon vägrar berätta. Av säkerhetsskäl.
– För tidningarna är det här bara en ”bra story”, för oss handlar det om ett land.
I september i år röstade det katalanska parlamentet för en folkomröstning den 1 oktober. Självständighetsivrarna fick sin vilja igenom under kuppartade former.
Frågan som väljarna kommer att ta ställning till lyder: ”Vill du att Katalonien ska vara en självständig republik?”.
Röstar en majoritet av väljarna ”ja” kommer det katalanska parlamentet att utropa och lagstadga självständighet för republiken Katalonien inom 48 timmar efter valet. Trots att den spanska Författningsdomstolen slagit fast att folkomröstningen är olaglig och strider mot konstitutionen.
Postverket har fått order att öppna all post som misstänks röra valet. Den nationella polisen har beslagtagit 1,3 miljoner valaffischer och 9 miljoner valsedlar. Webbsidor om valet stängs ner.
De sju personer som ingår i valberedningen bötfälls dagligen med 12 000 euro sedan 21 september.
Inrikesministern utlyste undantagstillstånd förra veckan och fråntog Katalonien det ekonomiska självstyret, samt beordrade den autonoma katalanska polisen att fortsätta lyda under inrikesdepartementet.
Centralregeringen skickade ut en lista till bankerna på 297 organisationer – akutmottagningar, vårdcentraler, bibliotek, museer och idrottsklubbar – som skulle granskas för eventuellt ekonomiskt samröre med det illegala valet.
I turistparadiset Katalonien genomför polisen razzior mot tryckerier och nyhetsredaktioner som misstänks sprida propaganda. 700 katalanska borgmästare har kallats till domstol för att de aktivt stödjer valet och 14 politiker arresterades men blev sedan villkorligt frigivna. Rektorer och lärare som erbjuder sina skolor som vallokaler kommer att få fängelsestraff.
Riksåklagaren, som står bakom många av inskränkningarna, anklagas för att gå regeringens ärenden. Han har upprepade gånger avskrivit korruptionsfall som rör Partido Popular.
Överallt i Katalonien pågår demonstrationer dag och natt. Klockan 22 varje kväll skramlar katalanerna med grytlock i protest. Organisationer som mobiliserar demonstrationer har åtalats för ”uppvigling”, påföljden är 8–15 års fängelse. På Whatsapp skickas listor på katalanska advokatbyråer som utlovar juridisk hjälp om medborgare arresteras i samband med demonstrationer eller valet.
Landvägen har regeringen i Madrid skickat förstärkning på drygt 6 000 poliser, däribland tre fjärdedelar av Spaniens kravallpolis. I Barcelonas hamn är tre kryssningsfartyg ankrade för att inhysa den nationella styrkan. Det ena fartyget, under italiensk flagg, är målat på babordsidan med karaktärer ur den tecknade amerikanska serien Looney tunes. Satiren går varm på sociala medier: ”Passa er! Snurre Sprätt har kommit för att skapa ordning!”.
Som kompensation tredubblas dagslönen för varje polis.
En starkt bidragande orsak till att den katalanska självständighetsrörelsen vuxit är de senaste årens politiska utveckling.
Den ekonomiska krisen har pågått i snart tio år. Arbetsrätten och socialförsäkringen har urholkats, sjukhus och vårdcentraler har privatiserats i rasande takt, dockteaterskådespelare, studenter och komiker terroranklagas för att häckla makten och demonstrationsrätten har inskränkts.
Den som demonstrerar utan tillstånd framför en offentlig byggnad riskerar böter på 30 000 euro. Under det konservativa högerpartiet Partido Populars regeringstid har ministerstyre blivit allt vanligare. Miljontals kronor läggs på att vårda Francos grav och andra fascistiska monument samtidigt som ett lagstadgat nationellt projekt om upprättelse för Francos offer förvägras medel.
Partido Popular kallar sin regeringsperiod för den ekonomiska ”återhämtningen”. Under partiets regeringstid har antalet superrika med en förmögenhet på mer än 30 miljoner euro ökat med 24 procent. Finansministern utlyste tidigt en ekonomisk amnesti: summor som inte redovisats fick föras in i Spanien utan juridisk påföljd mot en skattesats på två procent.
Korruptionen är utbredd, även i Katalonien. Bara Partido Popular har varit föremål för mer än 500 rättsprocesser den senaste mandatperioden. Senast i somras kallades självaste premiärministern Mariano Rajoy att vittna i en korruptionsskandal som blev en medial följetong.
Men ”återhämtningen” omfattar verkligen inte alla.
Sedan krisens början har i genomsnitt 194 familjer om dagen vräkts från sina hem. Bland unga upp till 30 år är nästan varannan arbetslös och 92 procent av jobben de får är korttidskontrakt. 40 procent lever under existensminimum, 80 procent har inte råd att flytta hemifrån och allt färre har råd att studera.
Det här är de som i folkmun kallas för ”den förlorade generationen”. En vän till mig säger:
– Ingen i min bekantskapskrets får barn. Vi vågar inte. Hur ska vi ha råd att föda barn om vi själva knappt har råd att äta?
De sjunkande arbetslöshetssiffrorna som regeringen stoltserade med i början av sommaren resulterade i ”den svarta måndagen”. Den 31 augusti i år sades 333 107 personer upp över en natt. Turistsäsongen var över, jobben borta.
Min familj har hittills varit splittrad vad gäller den katalanska ”processen”. När jag pratar med min faster i Barcelona säger hon från sin balkong:
– Förut hade jag röstat ”nej” men jag kommer utan tvekan att rösta ”ja”. Fastän jag inte vill ha ett självständigt Katalonien. Jag vill säkerställa att det här valet ska bli centralregeringens grav. Det räcker nu.
Hennes bror lägger till:
– Den här konflikten liknas vid två tåg som frontalkrockar. Vi måste fråga: vems fel är det att vi krockar? Politikerna borde ha ändrat spår, där är de lika skyldiga i Katalonien som i Madrid.
Katalonien är en av Spaniens rikaste regioner och uppfattningen är utbredd om att det regionen pumpar in i statskassan inte kommer tillbaka. Sedan krisens början har stödet för självständighet ökat från 15 till 44 procent.
Men självständighetsrörelsens rötter sträcker sig ända till 1714 då Barcelona föll i händerna på Filip V i det spanska tronföljdskriget. Som straff för motståndet avskaffades Kataloniens juridiska och ekonomiska självständighet.
Innan inbördeskriget 1936 var Katalonien på väg att få sin självständiga republik. Men den sommaren genomförde Franco sin militärkupp. Efter det blodiga inbördeskriget avrättades den katalanska presidenten Lluis Companys. Katalanska förbjöds på institutioner och allmänna platser och kulturen undertrycktes.
Efter Francos död återfick Katalonien sin autonomi. Samma autonomi som Partido Popular nu delvis upphävt med ett undantagstillstånd.
Den populära vänsterpolitiska borgmästaren i Madrid, Manuela Carmena, beskriver allt som omgärdat folkomröstningen den 1 oktober som en katastrof utan vinnare. Till tv-stationen La Sexa säger hon: ”Regeringen använder sig bara av repression. De distanserar sig från katalaner som bara vill uttrycka sin åsikt. Vi står mitt i en djup demokratisk kris. Hur ska vi lösa den? Inte med repression – utan med mer demokrati. Alltid med mer demokrati.”
Konstitutionen, menar hon, är inte något statiskt utan ett levande, dialoginbjudande dokument som ska kunna förhandlas och omförhandlas.
Under ett telefonsamtal berättar min pappas kusin att hennes granne börjat samla in massa kakburkar.
– Om polisen tar valurnorna får vi väl skicka runt kakburken i stället, säger han.
En demokrati bygger på att olika partier ges utrymme att bedriva valkampanjer där politiska frågor och argument stöts och blöts i öppna samtal. Men i Katalonien har kampanjerna för ”ja” och ”nej”-sidan helt uteblivit i de senaste veckornas tumult. Valet i morgon är knappast den folkomröstning det katalanska folket väntat på.
I stället har valet kokat ner till rätten att få uttrycka sin åsikt.
