Skavlan får rösta på vad han vill
Åsa Linderborg svarar Erik Helmersson om public service
Erik Helmerson får aldrig nog av att slå mot ”vänstern”. Varje utfall renderar sköna ryggdunkningar, så han skriver på. Varannan dag kan man på DN:s ledarsida läsa nåt om den dumma och dåliga vänstern. Är det inte Helmerson som skriver, så är det nån annan.
Får man inte nog av DN kan man gå till Svenska Dagbladets eller Göteborgs-Postens ledarsida, vars hela livsluft är att slå mot den vänster som knappt ens längre finns.
Det som särskiljer Helmerson är att han alltid är rolig att läsa, eftersom han har både humor och temperament. I repliken mot Johan Croneman (DN 26 nov) om var public service ska placeras på högervänsterskalan är han dock slängigare än vanligt.
80 procent av alla journalister på SVT och Sveriges radio röstar rödgrönt, skriver Helmerson. Uppgiften saknar källhänvisning, men förmodligen tänker han på en rapport av Kent Asp, journalistprofessor på Göteborgs universitet.
I den rapporten konstaterar Asp att 80 procent av de svarande sympatiserar med de rödgröna (vilket inte betyder att de röstar på de rödgröna). Han skriver också att 40 procent har sympatier med Miljöpartiet.
Den här siffrorna är naturligtvis ett gefundenes fressen för alla som vill diskreditera public service – de snurrar runt på alla trollsajter. Problemet är att endast 93 personer har svarat på enkäten. (Det jobbar sammanlagt 3 870 personer på SVT och SR.) Av förklarliga skäl, jag skulle aldrig som journalist kryssa en ruta om vad jag röstar på. Med all respekt för Kent Asp, men just den här undersökningen gills inte.
Om man vill diskutera en politisk tendens måste man titta på varje enskild publicering och inte medarbetarnas politiska åsikter.
Vilka nyhetsvinklar, källor och experter väljer man? Vilket språk? Spelar det nån roll om de politiska kommentarerna säger bidrag i stället för socialförsäkringar, och därmed använder samma terminologi som högeralliansen (och DN:s borgerliga ledarsida)?
Prata om journalistik istället för att prata om journalister.
Är det ideologin vi är intresserade av måste vi syna (medel)klassperspektivet. Exempel: Aktuellt eller Rapport gjorde här förleden ett inslag om att hjärtinfarkterna kryper längre ner i åldrarna. De flesta drabbade är lågavlönade kvinnor, men reportaget handlade om en välavlönad man. Han hade löst sin stress genom att jobba mindre. End of story. Så skulle aldrig en kvinna i hemtjänsten kunna svara.
Om 80 procent på public service verkligen röstade rödgrönt – och lät det påverka det journalistiska arbetet – hade Sverige sett annorlunda ut.
De flesta som gör public service sysslar inte ens med samhällsfrågor, men i Helmersons värld blir till och med en programledare i helgmyset politisk.
Kristian Luuk, Jill Johnson, Claes Elfsberg, Suzanne Axell, Fredrik Skavlan, Thomas Nordegren, Louise Epstein, Jörgen Huitfeldt, Helena Groll … alla de gör public service. Vad röstar de på? Jag har ingen aning och jag varken vill eller behöver inte veta. De är alla kompetenta.
Erik Helmerson har inget case. Precis som Eric Erfors och Naomi Abramowicz på Expressen ger han sig på människor i stället för att kritisera publicerade produkter.
När Expressens ledarsida tar fram sin ”satiriska” ådra mot en sällsynt skicklig programledare på SVT, blir alla som inte sympatiserar med SD ”vänster”. Det är om inte annat en intressant positionsbestämning från de som kallar sig liberaler.
Hur menar de att public service ska sköta nya rekryteringar rent praktiskt? Vill vi verkligen att Hanna Stjärne och Cilla Benkö (vad röstar de på, förresten?) ska fråga efter partisympatier?
Det går inte att tolka dem på nåt annat sätt än att de är ute efter åsiktsregistrering, eftersom de bara går på person och inte profession. Det är en synnerligen antiliberal hållning.
Må vara att Erik Helmerson lägger ner sin tankekapacitet på vänstern, men när han försöker undergräva trovärdigheten hos andra journalister blir han okollegial på ett trist sätt.
Kanske borde han fundera över sin egen position: Tänker jag det här för att jag är liberal och som sån alltid är objektiv eftersom liberalism inte är en ideologi utan bara sunt förnuft, ja nästan en vetenskap? Eller tycker jag så här för att jag av nån anledning har jobb på Sveriges största borgerliga ledarsida?
Erik Helmerson är anställd för att vara liberal, inget konstigt med det, men det betyder inte att alla journalister är politiska på jobbet.
