Sexton nunnor på schavotten

Vacker och sakral uppsättning vacker, rent sakral uppsättning Karmelitsystrarna

”Karmelitsystrarna” på Théâtre des Champs-Élysées i Paris. Foto: Vincent Pontet

OPERA Detta är en sann historia. När klostren förbjöds 1792 under skräckväldet, så bestämde sig sexton nunnor för att vägra och i stället bli martyrer. De döms till döden, förs på vagn genom Paris gator sjungande ”Salve ­Regina”, ända upp till bilan faller. En efter en tystnar rösterna, tills det sista huvudet fallit. Om denna historia skrevs en roman och gjordes en berömd film med dialog av Georges Bernanos. Francis Poulenc skrev i början av 50-talet operan, Karmelitsystrarna, hans största och mest berömda verk, som också spelades på Kungliga Operan för två år sedan.

Oliver Py hör till de mer uppmärksammade franska regissörerna, och hans iscensättning på Théâtre des Champs-Élysées är en vacker, rent sakral uppsättning. I en genomgående gråskala i kala rum utspelas de tre akterna med syster Blanches kast mellan tro och tvivel i skuggan av revolutionen.

Här befinner vi oss så att säga från början till slut i klostrets avskilda värld.

Till förtjänsterna hör också den sällsynta samling solister man har samlat, Sophie Koch (Marie), Patricia Petibon (Blanche), Véronique Gens (Lidoine) och Sandrine Piau hör till toppskiktet, och även om Piau var indis­ponerad, så ersattes hon av den kommande stjärnan Sabine ­Devieilhe (Constance), allt under Jérémie Rhorers ledning av Philharmonia Orchestra. Sobert och starkt från början till slut.

Minnesvärd är den scen där Croissy (Rosalind Plowright) plågsamt dör av ålder i första ­akten, som publiken ser från ovan, från Guds perspektiv.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln