En principlös regering skrämmer skiten ur mig
Det finns inget Kristersson inte kan sälja ut – till SD eller till Erdoğan
Det äckligaste med Carl B Hamiltons uttalande i TV4 i veckan är inte vad han sade, utan att det är sant. Det är uppenbart att Liberalerna struntar i SD:s hat mot muslimer. Tystnaden från L och resten av regeringen inte bara legitimerar detta hat, utan bidrar till att underblåsa det.
Gränsen för Liberalerna går troligen (men inte helt säkert) vid att skända judar, sade Hamilton. Därmed definiera han vilka folkgrupper Liberalerna anser det mer eller mindre legitimt att hata. Vad han inte verkar förstå är att den som pekar ut judar som mer skyddsvärda än andra förstärker den antisemitism man säger sig vilja motverka. Det är det som är grejen med antirasism – är den inte konsekvent övergår den till slut i sin motsats.
Det är en explosiv och farlig situation som Sverige nu befinner sig i. I veckan höjdes hotnivån. Regeringen står handlingsförlamad inför både de pågående koranbränningarna och det alltmer öppna hatet mot muslimer.
Den 1 augusti höll statsminister Ulf Kristersson och justitieminister Gunnar Strömmer en presskonferens där de försökte ge svar på hur regeringen skulle hantera frågan om koranbränningarna. Den är plågsam att titta på, eftersom det blir så tydligt att regeringen saknar både principer och plan. Strömmer hävdar i ena sekunden att det inte ska ske några forcerade lagändringar, i nästa sekund vill han utreda snabba ändringar i ordningslagen.
Yttrandefriheten är aldrig absolut. Rätten att tala vägs alltid mot andra intressen, och exakt var gränsen går är en svår fråga. Att bränna koranen eller toran är inte vilken handling som helst, särskilt inte om det sker utanför en religiös byggnad. Historiskt är bokbränningar och bokbål nära förknippade med våld och förföljelse, och de behöver även politiskt och juridiskt förstås på det sättet.
Vad tycker regeringen i själva sakfrågan, ska det vara tillåtet att bränna en koran utanför en moské?
Just nu prövas om två fall av koranbränningar utgör hets mot folkgrupp på grund av den plats och i den kontext det skedde. Min förhoppning är att domstolarna slår fast att koranbränningar i vissa fall – som när de sker utanför en moské och i kombination med visst språkbruk – ska klassas som hets mot folkgrupp. Om inte, så behöver lagen ändras, vilket i så fall är ett långsamt och svårt arbete som kommer att ta år.
·
Vad tycker regeringen i själva sakfrågan, ska det vara tillåtet att bränna en koran utanför en moské? Har de någon uppfattning om vad som faktiskt är hets mot folkgrupp? Det svarade inte Kristersson och Strömmer på. Däremot berättade de då att de eventuellt vill ändra ordningslagen. Det är en farlig väg de är inne på, och feltänkt. Men i går, på fredagseftermiddagen, kom ändå beskedet att regeringen fattat beslut om direktiven till en utredning om en förändrad ordningslag. Formuleringen att Sveriges säkerhet ska kunna vägas in vid tillståndsgivning är särskilt oroande, det kan och får aldrig vara den enskildes ansvar att Sverige håller sig väl med andra stater eller regimer.
Utredningen känns som ett beställningsjobb från polisen. För mig som medborgare är det omöjligt att förstå vad regeringens gränser går, om det finns några. De senaste åren har vi sett långtgående terrorlagstiftning som riskerar att leda till inskränkningar i tryck- och yttrandefriheten. Grundlagen har ändrats så att det går att inskränka föreningsfriheten, nya spionerilagar har införts.
På presskonferensen den 1 augusti fick Kristersson frågan om hur han ser på det faktum att hans största samarbetsparti är islamkritiskt. Han förnekar inte utsagan, utan svarar att han inte ”värderar partier i det här landet efter religiösa aspekter. Vi har yttrandefrihet i det här landet”.
·
Här har vi själva kärnan i den ruttna kropp som just nu är svensk regeringspolitik. Kristersson värderar ingenting. Han har ingen hållning, inga principer som håller över tid. Inte om vikten av att stå upp för alla människors – eller ens svenska medborgares – lika värde. Till råga på allt gömmer han sig bakom yttrandefriheten i sin undfallenhet.
Värst är det just nu för dem som drabbas av det alltmer öppna – och av regeringen sanktionerade - hatet mot muslimer. Men situationen påverkar oss alla.
Politik utan värderingar blir ett tomt skal, lätt att påverka eller köpa för pengar, svår att begripa, tom och lätt som en halmgubbe
I den klassiska föreläsning om politik som yrke eller kall som den tyske sociologen Max Weber gav för drygt hundra år sedan, försökte han definiera de egenskaper som krävs för att vara en bra politiker. Han menade att politiskt ledarskap kräver både en stark moralisk kompass och förmågan att göra det som stunden kräver, även om det bryter mot samma moral. Det är en svår, omöjlig balansgång. Webers oro var att den tidens politiker skulle lägga för stor vikt vid sina ideal. Idag är risken det motsatta – en politik helt renons på övertygelse.
För några år sedan fördömdes idén om en angiverilag av utrikesminister Billström som ”något som vi förknippar med länder som Östtyskland eller Nordkorea”. I veckan kom beskedet att regeringen tänker lägga fram just ett sådant förslag, där förskolepedagoger ska tvingas anmäla barn de tar hand om till polisen.
Politik måste förhålla sig till världen och det som sker i den. Ett krig i närområdet som ställer allt på ända, en ekonomisk kris. Men politik utan värderingar blir ett tomt skal, lätt att påverka eller köpa för pengar, svår att begripa, tom och lätt som en halmgubbe. Kristersson och hans regering verkar inte ha några principer som de inte är beredda att sälja ut till antingen Richard Jomshof eller Erdoğan. Det skapar en svajighet och oförutsebarhet som skrämmer skiten ur mig. Om politiken helt saknar kompass spelar det ingen roll om Gunnar Strömmer är jurist, vilket Kristersson gjorde en stor poäng av på presskonferensen i somras. Nu sitter vi här, och det är ideologen och revolutionären Jomshof som kör.
