”Låten reser sig aldrig ur Rednex avfallspåse”
Kristofer Andersson lyssnar och sätter plus på vallåtar
Det är val. Det är vallåtar. För er skull har jag lyssnat och satt plus så att ni slipper.
Kristdemokraterna: ”Vi är redo” 
Med en 17 album lång diskografi i bagaget vet partiets kultur- och idrottspolitiske talesperson Roland Utbult hur en tonhöjning ska slipas. Vi är redo utgör fortsättningskursen till musiken som presenterades på vårens finaste svenska samlingsalbum FRÄLST! – A Selection of Swedish Christian grooves 1969-1979. Lika tydligt skiner den i DJ-kretsar så eftersträvansvärda och blankpolerade rock som Queen presenterade på 1995 års baleariska klassiker Made In Heaven. Någonstans anas även arvet från den kanadensiske producenten Daniel Lanois, som 1989 förvandlade en nyfrälst Bob Dylans brokiga idévärld till albumet Oh Mercy. I den här religiösa friskoleklassen svävar Utbult över allt och alla.
MUF: ”Sverige kan bättre”
Det finns flera estetiska skäl till att namnet ”Ulf” sällan – till skillnad från, säg, Terry, Bonnie eller Wendy – har varit en bärande del av särskilt många poprefränger. Den här svårt daterade David Guetta-pastischen känns lika självsäker som Kristerssons evinnerliga vädjanden om att vänsterväljare ska låna ut sina röster till honom den 11 september. Det vill säga inte. Genren house – ursprungligen musik skapad av rasifierade queers för snart ett halvt sekel sedan – har här justerats till musik för vita, stagnerade och rika cuckolds.
SSU: ”Fyra nya år!” 
Under tiotalet, decenniet när väst förlorade sin tidigare självklara popkulturella dominans, riktade musikindustrin istället sina blickar mot Latinamerika. SSU:s ambition är att efterlikna framgångarna hos argentinska Bizarrap & Quevedo, colombianska Manuel Turizo eller för den delen spanska Rosalía. Men verktygslådan är otillräcklig. Resultatet sträcker sig sig aldrig längre än till ett bortglömt framträdande av Dogge i valfritt lekprogram. Några ord bör sägas om singelkonvolutet: Den som vill kanalisera sydamerikanska bildspråk har rimligen mer inspiration att hämta från Brasiliens avantgardistiska Tropicália-rörelse än från en grafisk ABF-kurs.
Ungsvenskarna: ”Sol igen” 
Den Sverigedemokratiska ambitionen för valet 2022 är tydlig: Partiet ska bli landets näst största med hjälp av kulörta tuttar. Ungdomsförbundet lägger mer krut på videon – något slags James Cordensk carpool karaoke-pastish i Tutti Frutti-miljö – än på musiken, som aldrig lyckas resa sig ur Rednex avfallspåse. Ett möjligen korrekt drag: I skrivande stund har Ungsvenskarna 365 345 spelningar på Youtube (att jämföra med SSU:s 2671 visningar). Jag är dock ingen popprofessor med kalkylator i hand, blott en svårartad elitist, varför Sol igen skickas direkt till folktribunalen i Finspång för vidare utredning.
Grön Ungdom: ”Sjukt”
Förbundets vallåt är fortfarande inte släppt, men den omastrade version som tillsänts mig är något märklig: En legering av svenske Carl Falks Billboard-etta Starships, missionären-indie och valfri kurs i intersektionalitet, jämställdhet och social rättvisa på Södertörns högskola. Klabbet inleds med ett taffligt tal av klimatforskaren Johan Rockström. När musiken tonar till moll reser sig Jimmie Åkessons och Ebba Busch stämmor över beatet, för att veva mot Parisavtal och lössläppta homos. Effekten blir mer skrattretande än hotfull.
Alternativ för Sverige: ”Nu är vi på väg att vinna”
Ansatsen är uppenbar: Nittiotalets aggressiva vit makt-musik ska mjukas upp. Här har vi således en rasbiologisk motsvarighet till BLM-rörelsens förkärlek för vänlig och bakåtslickad – men djupt politisk – jazz. Nu är vi på väg att vinna levererar istället budskap om återvandring och framtida folkmord i allra mjukaste dansbandsskrud. Men genrebrottet blir för stort. Dansband har alltid handlat om att stjäla ännu en kyss medan solen färgar juninatten; om att dela ytterligare en fickplunta tillsammans med din livslånga kärlek på ett stadshotell någonstans i det svenska hjärtlandet. Dansband har däremot sällan handlat om etnisk rensning. Fram tills nu.
