Kaskader av toner och smärta
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-04-03
Igenkännande medlidande och förfäran i Donizettis Lucrezia Boriga
Göteborgsoperan håller sig med en genomtänkt programsättning. Efter den starka uppsättningen av Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mzensk följer nu Donizettis Lucrezia Borgia. I båda verken ställs en ensam kvinna i kontrast mot ett brutalt manssamhälle, och inte nog med det, både Katerina och Lucrezia tar desperat till giftmord för att hävda sig som självständiga individer. Publiken kastas mellan inkännande medlidande med de utsatta kvinnorna och förfäran över deras handlingar. Och tvingas därmed till egen reflektion. Att anklaga Göteborgsoperan för ”sexism”, som skett i en lätt bisarr debatt i bland annat Expressen och DN, tyder på att man fått hela saken om bakfoten.
Men skillnaderna mellan Sjostakovitjs och Donizettis sätt att tackla kvinnlig utsatthet kan inte vara större. En vildsint grotesk 1900-talssatir ställs mot en melodram enligt belcanto-operans speciella regelverk. Ändå blir summan densamma för de arma kvinnorna. Katerina och Lucrezia är lika prisgivna, drabbade både av sina egna handlingar och det övermäktiga sociala tryck som utlöser dem.
Christof Loy har rensat ut allt som skulle kunna lukta renässans-kitsch i sin uppsättning. Scenografin består bara av ett antal stolar, och klädedräkterna är lika neutrala som stolarna. Det här är en metod Loy ofta praktiserar för att få total koncentration på det väsentliga, musiken och relationerna mellan människorna på scenen. Asketiskt, men det fungerar genom den noggranna personregin.
I den hiskeligt svåra titelrollen har man lånat in Katja Levin – tidigare känd under sitt mer ryska namn Jekaterina Morozova – och hennes röst har märg både på djupet och i höjden, och hon har full kontroll över de tonkaskader som uttrycker Lucrezias problematiska personlighet. Fast den här extrema rollen kräver egentligen ännu mer av vokal och scenisk karisma.
Bülent Bezdüz har en fin tenor men har en närmast hopplös uppgift att som Gennaro gestalta Lucrezias son och älskade i samma person. En i sin gåtfullhet mycket suggestiv roll är Maffeo Orsini med funktionen av ett
slags skräckballadens dödsängel, och här gestaltad med lödighet och skärpa av Ann-Kristin Jones. Även Mats Persson är helt lysande som Lucrezias arrogante make nummer fyra.
Stabilt i orkestern under Giancarlo Andretta, även om han kunde ha varit snäppet eldigare.
OPERA
Lucrezia Boriga av Donizetti
Regi: Christof Loy Scenografi: Henrik Ahr I rollerna: Mats Persson, Katja Levin, Bülent Bezdüz, Ann-Kristin Jones m fl Dirigent: Giancarlo Andretta Göteborgsoperans orkester Scen: Göteborgsoperan Tid: 2 tim och 45 min
Lennart Bromander
