Lekfull övertydlighet
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2014-07-31
Pamflettkonst riskerar att göra berättande till sakfrågor
Året är 1705 och åländska Maria Johansdotter står inför rätta för att ha burit manskläder, utfört manliga arbetsuppgifter och fördärvat traktens pigor. Hon hade rest till Stockholm med sin styvfar och tagit diverse jobb på bondgårdar både som piga och dräng. Som skicklig spelman gjorde sig även Maria ett namn inom kroglivet och började så småningom att leva som man. Operan Magnus-Maria hade premiär på Ålands första pridefestival för några veckor sen och turnerar nu runt på nordiska pridefestivaler. Och tur är det att det är en turnerande föreställning, annars hade man inte med sådan framgång och så snabbt lyckats flytta föreställningen från den fuktskadade Folkoperans scen till Subtopia i Alby.
Sju sångerskor, en skådespelerska och en stråkkvintett med slagverk utgör det mesta av scenografin, samt ett antal pålar och ett upphissat segel som används som projektorduk. Samt genusmarkörerna – gummistövlar för männen och en knallröd tyllkjol som passas runt mellan ensemblen som en stafettpinne när var och en ska få gestalta titelrollen Magnus-Maria. Kvinnorna på scen turas om att gestalta övriga figurer i berättelsen: ett gäng getter som är konformismens kvinnokör, älskarinnorna, prästen och domaren. Personglidningarna funkar bra, som om de hade lekts fram. Lekfullhet är nyckelordet när det kommer till scenkonst med politisk agenda. Suzanne Osten gör ingen hemlighet av att detta är ett feministiskt verk, men problemet med pamflettkonst är att den reducerar berättandet till specifika sakfrågor. I detta fall är det könet, arbetet och sexualiteten som står i fokus. Visserligen angelägna frågor nu som förr, men i Ostens regi blir de övertydligt framträdande för oss som är redan frälsta. Betydligt piggare var isländska Karólina Eiríksdottírs partitur med inslag av såväl polska och kyrkomusik, uttrycksfullt och effektivt.
Lyckligtvis är denna sanna historia befriad från den tragedi, som man möter i till exempel Boys don’t cry från 1999, som skildrar transsexuelle Brandon Teenas liv. Magnus-Maria sitter i finkan i åtta dagar, sedan försvinner hen från historien. Fram tills nu, år 2014, då pronomenet hen tas in i Svenska akademiens ordlista. Det får ändå ses som en liten delseger för alla Magnus-Marior där ute.
