Är detta verkligen en debutroman?

Kajsa Ekis Ekman imponeras av Beatrice Salvionis känsliga skildring av två flickors vänskap i skuggan av fascismen

Kajsa Ekis Ekman

helskärm

Prologen till den italienska författaren Beatrice Salvionis roman ”Den fördömda flickan” är så erbarmlig att hade jag inte varit recensent, hade jag lagt ifrån mig boken direkt. En död manskropp ligger tungt ovanpå en tolvårig flicka, mördad bakifrån just som han är på väg att genomföra en våldtäkt. En sådan överladdad inledning måste man antingen vara deckarförfattare eller Camus för att klara av, och Salvioni är ingetdera.

Men efter detta repar sig romanen och utvecklas till en riktigt känslig skildring av två unga flickors vänskap i fascismens Italien. Francesca är hårt hållen av sin Mussolinibeundrande och hycklande mor, men dras till gatubarnen och särskilt till ”Den fördömda”, flickan som sägs behärska häxkonst och bringa olycka över andra. Francesca upptäcker att livet är större än hemmets fyra väggar och att detta att vara flicka inte behöver innebära en begränsning. Prosan är skön och vilsam, narrativet drivs fram med fast hand och man undrar: är det verkligen en debutroman?

Salvioni går i både Elena Ferrantes och Silvia Avallones spår: kvinnlig vänskap, fattigdom, patriarkat och våld. Denna italienska kvinnliga genre – för man kan nog tala om en genre nu, som uppstått på 2000-talet – kan sägas vara feministisk i det avseendet att flickor har huvudrollen, samt att det finns ett tydligt motstånd mot männens makt. Dock innehåller den lite för mycket slentrianmässig självobjektifiering för min smak; det är idel bröst som knoppas, män som tafsar och ett slags erotisering av förtrycket.

Kärnan i romanen är Francescas lojalitetskonflikt; ska hon vara lojal med sin vän eller med sin familj, som i förlängningen representerar auktoriteten, rektorn och självaste Mussolini?

Här lyckas Salvioni skriva fram barnets tvivel på ett mycket autentiskt sätt, och en handfull formuleringar är till och med helt unika. De vuxnas dubbelmoral blir heller inte uppenbar, utan får utgöra del av bakgrunden – en mindre skicklig författare hade låtit det hela explodera i ett crescendo. Fadern är en mycket intressant figur, som man inte riktigt blir klar över. Om Salvioni lyckas göra sig av med det överdramatiska draget kommer hon att bli en mycket intressant författare att följa.