Rucklaren som förebild

Fredrik Svensk ser konst på dekis

På väg in på dansgolvet krockar jag med Paris Hilton. Hon tittar upp, jag tittar ner. Vi ler och jag går vidare in i ännu en hedonistisk natt i 00-talets konstliv.

Det här hände för ganska precis ett år sedan. Festen avlöste öppningen av Frieze Art Fair i Regents Park. Champagnen flödade som vanligt, men alla kände intuitivt vad några redan visste: nu var slutet nära.

Titanic-kapitalismen som gjort den internationella superöverklassen till konstens mest inflytelserika aktörer var på väg att förlisa, och med den all degenererad lyxkonst som sakta men säkert trängt undan alla initiativ till en annan konst och en annan värld.

Nu drack vi deras korrumperande bubbel för allra sista gången. Och den konstvärld som gjort allt och alla till underhuggare och dubbelagenter skulle nu, i och med the credit crunch, i bästa fall reformeras. I sämsta fall visas upp för allmän beskådan och sedan brännas på det moraliska förfallets bål.

Men klassförtryck och undergångsstämning är knappast något nytt för vår tid. Det är William Hogarths sedelärande bildberättelse från mitten av 1730-talet, Rucklarens väg (A Rake’s Progress) ett bevis på. Verket utgör själva utgångspunkten för grupputställningen Dekadens på Dunkers kulturhus, sammansatt av nya intendenten Bengt Adlers.

Adlers har låtit arkitekten Jonas Lindvall skapa ett slags illustrativ scenografi, vilket gör varje rum till en installation med ett delat upphovsmannaskap mellan Lindvall, Adlers och respektive konstnär. Ett uttalat försök att slå in (de vidöppna) dörrarna på den vita kubens ideologi och ersätta den med ett slags förment dekadent utställningsform.

I ett plastlackat rum visas Hogarths gravyr av historien om överklasslyngeln Tom Rakewells syndiga leverne. Det är både pedagogiskt och demokratiskt, särskilt tillsammans med audioguidens mustigt auktoritära voiceover.

När en helkaklad badhusinredning ramar in David Hockneys halvtrista New York-variant av Hogarths serie är det som att Lindvall byggt vidare på Hockneys verk med influenser från hans övriga produktion. Ett medvetet synliggörande av att en konstnär ofta ses i ljuset av tidigare arbeten?

Men med en obegriplig Nam Jun Paik-liknande tv-skulptur med Ingmar Bergmans uppsättning av Stravinskijs opera om Rucklaren, så framstår Lindvalls insats som dekadent i sämsta mening.

Jockum Nordströms arkitekturmodell av en modernistisk institutionsbyggnad, anspelar uppenbarligen på Tom Rakewells död på dårhuset. Gunnar Krantz gör en serietidningsöversättning av 1700-talsrucklaren till klichébilden av dagens Stureplan. Och tre morbida leranimationer av Natalie Djurberg för tankarna till när verklighetens folk attackerade Jake & Dinos Chapmans utställning på Dunkers för några år sedan.

Förhoppningsvis är det inte denna erfarenhet som gör att den här utställningen känns mer småputtrig än dekadent. Ett intryck som förstärks i tillhörande blogg och utställningskatalog.

Men utställningens största problem är dess brist på komplexitet och att det inte händer något i mötet mellan Hogarths original och de samtida tolkningarna. Det blir en jaha- i stället för aha-upplevelse.

Dekadens är dock något som kännetecknar retrospektiven med Ivar Arosenius på Göteborgs konstmuseum. Här presenteras en konstnär som illustrerade sin tid med sällsynt självupptagenhet. 1700-talets rucklare framstår här som en av den moderna konstnärsrollens prototyper, även om det i fallet Arosenius rör sig om en ironiskt självmedveten förfallsromantik.

Attraktionen i Arosenius mjuka kontraster och murriga illustrationer, ofta i mörkt grönt och blått, ligger i hur han skildrar ett lokalt konstliv han själv var en del av, tills han avled 1909 i blödarsjuka, 30 år gammal. Han väver in sitt eget ansikte i både naturmystiska sagovärldar och i sjöslag på krogen och iscensätter ett manligt konstnärsideal som genomskådade allt från den tidiga modernismen till den borgerliga konstälskande klassen.

Efter 100 år av ekonomisering, politisering och professionalisering av konsten, är kanske denna autonoma konstnärsroll åter ett alternativ.

Fredrik Svensk