Utan ängslan

CAMILLA HAMMARSTRÖM blir glad av en konstutställning

I Gittan Jönssons målning Diskkasterskan från 1978 står en leende kvinna med spetsiga bröst och svingar porslinet omkring sig ur diskbaljan. I likhet med Monica Sjöös God Giving Birth och Anna Sjödahls Vår i Hallonbergen är den en feministisk klassiker. Men Gittan Jönsson är mer nyanserad än sina kolleger, med sitt regnbågsskimrande måleri och kärleksfulla tecknande av den kvinnliga fägringen är bilden märkligt nog också en hyllning till hemmafrun.

Denna ambivalenta ömsinthet har Gittan Jönsson behållit. De senaste årens dammsugerska, som dyker upp i snudd på varje målning nuförtiden, har blivit ett tvetydigt feministiskt signum för hennes konst. Å ena sidan är hon med Sonja Åkessons ord ”Vit mans slav”, å den andra dammsuger hon den av rasism nersolkade danska flaggan och utför andra välbehövliga dagspolitiska städjobb. Hon tycks fungera både som räddande ängel och skräckexempel.

När jag står i Konstakademins salar överväldigas jag av styrkan i min egen ambivalens inför henne. Den stegras nästan till ett illamående. Nej, jag vill inte vara hon! Men det eviga neurotiska städandet som kvinnor ägnat sig åt i generationer har ju gått i arv även till mig. Att jag kallar mitt eget gnoende för ett ”helgande av intimsfären” gör inte saken mindre komplicerad ur ett feministiskt perspektiv. Och jag nödgas återigen konstatera att: jojomänsan, det personliga är fortfarande politiskt.

I ett av de mer avklarnade verken sitter Frida Kahlo i kostym med avklippt hår och en liten vass sax i händerna. Hårtussarna flyger i bildrummet, hänger likt slokande väsen över stolsrygg och ribbor. Och dammsugerskan är där och suger upp dem med sitt eviga leende. I en Magritteliknande saltomortal vänds det emblematiska och förväntade ut och in – en alkemistisk dans med könsbestämningarnas laddade ikonografi som rymmer både glädje och smärta. Och det slår mig att det kanske är just spelet med förväntningar som är den feministiska konstens största bidrag till vår samtida bildvärld.

I backspegeln framstår såväl Gittan Jönsson som Kristina Abelli Elander som föregångare till mycket av det som kom att hända på konstscenen från början av 1990-talet och framåt. Särskilt tydligt är det i den gemensamma installationen Prinsessan Panik som återuppstått i den stora salen. Första gången den visades var på den legendariska Liljevalchsutställningen Vi arbetar för livet 1980. Tjugosju år senare desavouerar den föreställningen om tidens feministiska konst som entydig och platt tendensiös. I synnerhet fascineras jag över de skåpvärldar som omger den underbart groteska teddyprinsessan med stålkorsett och lindade ben. Bemålade siluetter skapar en exotisk kulissvärld, som för tanken till Öyvind Fahlströms spelmålningar. Det konceptuella och innerliga samsas här på ett sätt som blivit vardagsmat för unga konstnärer i dag, men som då måste ha utmanat den rådande smakhegemonin.

Hos Kristina Abelli Elander är inflytandet från Öyvind Fahlström och gänget kring tidskriften Puss tydligt, men inte alls besvärande. Hennes ödsliga stadslandskap från 1979 med snabelliknande gator och olycksbådande eldar och explosioner är tekniska små mirakel. Skoningslösa och med ett tilltal frätande likt batterisyra tillhör de det starkaste måleri jag sett från perioden. Här finns också en oförglömlig variant på Prinsessan Panik.

Det som emellertid dominerar Kristina Abelli Elanders avdelning är de nygjorda alien-skulpturerna; bedårande varelser i rutiga klänningar. Också här imponerar det tekniska handlaget. De ledigt skulpterade ansiktena i cernitlera – vart och ett med ett eget uttryck innanför sin virkade mohairmössa – är nästan kusligt levande. Ur de glimrande ögonen strålar en outgrundlig blick. Från huvud och lemmar löper virkade trådar ut i rummet, över golven och upp mot taken och väggarna; ömsom som spindelnät, ömsom som stora grytlappsliknande pölar. Vad gör då dessa aliens? Jo, de arbetar! Arbetar med växtdelar, snöväder, vattendrag och självaste solsystemet. Likt små gudar alstrar de världen. Här ilar det till i mig, det är något så kongenialt med valet av material och former: att gestalta vår föreställningsförmåga som virkade strukturer, ett slags hemslöjdsfraktaler som invaderar verkligheten!

Jag läser dessa arbetande aliens som hyllningar till den skapande tanken. Men det handlar inte om de homogena, överenskomna idéerna om världen – utan om de udda, krångliga och obekväma berättelserna som trotsar all ängslan för att ge sig ut i rymderna.

Camilla Hammarström