Ute i kylan

Camilla Hammarström om ett bortglömt fantastiskt konstnärsskap

En självmedveten Franciska Clausen visar upp en av sina tavlor inför den första separatutställningen i Danmark. Året är 1932 och hon är just hemkommen från Paris, fullt övertygad om att hennes konstnärskarriär bara är i sin linda. Hon hoppas bli en samlande frontfigur för det danska avantgardet; få följeslagare till den abstrakta estetik hon utvecklat tillsammans med konstnärer som Piet Mondrian och Jean Arp i den parisiska konstnärsgruppen Cercle et carré.

Vi som betraktar det svartvita fotografiet nära åttio år senare vet att utställningen istället blev hennes sista framträdande. Danmark var inte moget för hennes konkreta måleri och hon saknade pengar och möjligheter att återvända till Paris. Hon kom att leva avskild från den konstnärliga huvudfåran, isolerad och stundtals deprimerad i sitt föräldrahem i Aabenraa; ända tills ett nytt intresse för hennes formspråk och hennes betydelse för den internationella modernismen vaknade på femtiotalet.

Lite av samma öde gick kamraten Otto G. Carlsund till mötes i Sverige. Liksom Clausen hade han varit elev till Fernand Léger och hade förhoppningar om att vid sin hemkomst få utföra offentliga muralmålningar utifrån sina skisser. Men motståndet mot den abstrakta modernismen var alltför starkt, nazismen var på frammarsch och de nordiska länderna mobiliserade sig kring sina nationella identiteter. Det kosmopolitiska Paris, de uppmärksammade grupputställningarna och de livliga diskussionerna på kaféerna blev för dem bägge ett svunnet paradis att drömma sig tillbaka till. En tid då de inte bara befann sig i centrum av den konstnärliga utvecklingen utan dessutom var med och formade den.

Franciska Clausen var en av Légers favoritelever som bland annat fick förtroende att förstora upp målningar utifrån hans skisser. Hennes egen tolkning av hans maskinestetik drog tidigt mot ett eget håll, där spelet mellan rytmer och färger dominerar över de figurativa elementen. Och hon kom att ge avgörande impulser till kretsen av mer berömda konstnärer omkring sig.

Franciska Clausens bilder kännetecknas av en ovanlig känsla för spelet mellan yta och djup, mellan plangeometriska och plastiska former. Målmedvetna teckningsstudier i unga år och sedan undervisning av avantgardister som ungraren László Moholy-Nagy och ryssen Alexsander Archipenko hade byggt en solid konstruktiv grund att stå på. Samtidigt tycks hon ha haft ett otåligt och bångstyrigt konstnärstemperament som gjorde att hon hela tiden gick sina egna vägar; att hon överskred ismernas teoretiska begränsningar för att komma med nya och innovativa uppslag. Som exempelvis molnformade sprayade strukturer som Legér och andra tog efter.

I Mjellby bjuder man på flera av Franciska Clausens huvudnummer; som Skruven, hennes maskinestetiska verk från 1926. Här fascineras jag över ytornas samspel, hur de verkar ligga i ett enda plan men samtidigt skapar en stark rymd. Och av ytskiktens variation, från monokroma och matta till högblankt lacksvart längs med den skruvade rörelsen. Clausens maskinestetik innehåller inte den tidstypiska övertron på industrialismen. Den är mer lekfull och tar även upp de tekniska produkternas korrespondens med organiska former. I en film av Anders Wahlgren, som också visas på utställningen, berättar hon hur hon även tänkt på örats snigelformade vridning när hon gjorde målningen.

Den underbara målningen Vasen och piporna är ett exempel på hur oförskräckt Clausen använde sig av vardagliga föremål. Den kluvna bilden med pipor som sticker upp ur tobakspaketet som ur en livgivande jord och de vissnande blommorna i vasen på andra sidan, har tolkats som en symbolisk beskrivning av slutet på Légers och Clausens kärleksrelation. Men det intressanta är egentligen hur hon lyckas få allt att samspela i en formell helhet, det dansande humoristiska anslaget, som i en dikt av Gertrude Stein.

Värme finns nästan alltid i Clausens bilder, även de helt abstrakta. Ett stort antal av hennes små skisser till muralmålningar visas. Och en av dem har förstorats upp över en vägg för att visa den monumentala verkan som konstnären själv aldrig fick se realiserad. Resultatet är klockrent magnifikt. Det är synd att Danmark inte tagit bättre vara på detta konstnärskap. Här finns ett fantastiskt arv att förvalta.

Camilla Hammarström