Göra lekkamrater

Silverglänsande hjortar och mangafigurer fyller rummet, utsökt formade i keramik, platina och glas. Mina tankar går till amerikanen Jeff Koons avgjutningar av kaninballonger på åttiotalet. Precis som föregångaren leker finske Kim Simonsson med konstvärldens klassicistiska objektideal. De mangainspirerade skulpturerna har en prototypliknande aura som, åtminstone glimtvis, lösgör dem från konstsammanhangets gängse premisser. Att Simonsson ser sig som keramiker tycks avgörande för det kontextuella mellanrum han lyckas öppna.

Simonsson verkar distanslöst lojal mot sina skapelser, som vore han en lycklig Pygmalion som kan umgås med sina färdiga produkter. Från varelsernas ögon av svart glas utgår en glimrande, artificiell närvaro. Något kusligt infantilt är det allt över denna åstundan att blåsa liv i död materia. Göra lekkamrater.

Det finns en mangafigur med långa vackra öron och människoliknande kropp. Jag vet inte vad den heter, men associerar den med Peter Pan ... något älvalikt och vegetativt drömmande, parat med det ostyriga hos en faun. Figuren har slagit sig ner i en flickas förundrat framsträckta händer. Ett magiskt ögonblick, som om hon vidrörs av ett trollspö. Den där förbehållslösa barnsligheten som fångats i ett stereotypt formspråk är gripande. Direktheten som gift sig med det förkonstlade i en smakstridig blandning som förför och stör.

Efter utflykten i seriefigurernas gulliga universum känns Dan Wolgers Cire perdue som en sofistikerad och svalkande konstrast. Cire perdue betyder ”förlorat vax” och betecknar en urgammal gjutteknik. Modellen bestryks med vax, för att sedan packas in i lera och gips. När formen hettas upp rinner vaxet ut, tomrummet fylls med smält metall och manteln slås sedan sönder för att frigöra skulpturen.

Just detta att formen går förlorad tycks ha fascinerat Dan Wolgers. Det som tagits bort runt bronsfigurerna fungerar som en egen osynlig rymd i utställningen. De omärkligt snurrande speglarna på väggarna tycks bekräfta dess negativa existens.

Det konceptuella förhållandet till hantverket gör den konstnärliga processen genomskinlig, tillkomsten blir en del av uttrycket. Konstobjekten har ett eget liv, i katalogen syns de bland löv och kvistar, som om de varit på skogsutflykt. De flesta av dem har sina förebilder i älsklingsföremål, gamla trotjänare som inspirerat konstnären genom åren. I likhet med Simonsson handlar det om banala figurer, som genom ömsint uppmärksamhet ges en mytologisk kraft.

Jag fastnar för en liggande Sagesman, vars förlaga är mycket liten. ”Inte större än ett ord i en text” som Wolgers själv uttrycker det. Kommentarerna som åtföljer varje verk ger dem en känslosam klangbotten. Samtidigt blir språket ytterligare en gjutform som är med att framkalla skulpturerna. Vi får veta att mannens kropp kluvits när han slagit ut med armarna i en uppgiven gest, och att konstnären tänker sig honom som ett tredimensionellt ord.

Här får Wolgers själva tanken att bli en mantel kring det skapade. Och vi påminns om hur allt omkring oss konstitueras av vår fantasi, förmågan att föreställa oss saker. Bronserna är plötsligt oändligt lätta. Vilar som ordens tillblivelse på tungan.

Camilla Hammarström