Han brinner som en evig gaslåga

Fredrik Svensk

Bildäck och packtejp Thomas Hirschhorns hyllning till stora tänkare

Thomas Hirschhorns utställning Flamme éternelle på Palais de Tokyo är inget mindre än ett enormt inomhusmonument över Paris.

Utställningspolitiken på Paris största konstinstitutioner kännetecknas på senare tid av mastodontartade separatutställningar av företrädelsevis redan världsberömda män. Samtidigt på Palais de Tokyo visas en lika stor utställning av Hiroshi Sugimoto och för ett tag sedan stod kampen om Paris mellan rivalerna Pierre Huyghe och Philippe Parreno.  

Formellt rör sig Hirschhorns verk om ett slags madmaxartad inredningsestetik som smälter väl in i det trashrenoverade palatset från sent 1930-tal. Med hjälp av tusentals utslitna bildäck har han låtit bygga en ruinromantisk planlösning perfekt lämpad för det fria uppehållsrum som minst sagt saknas i den här delen av staden.

Det är gratis inträde och i utställningens mitt finns en bar med vin för tjugo spänn. En post-apokalyptisk utopi realiserad, ihopklistrad av konstnärens närmast patenterade bruna packtejp. Ett material som förföljt honom alltsedan hans monument över Georges Bataille på Documenta 11 i Kassel 2002. I en utställning som annars dominerades av dokumentära projekt och postkoloniala perspektiv valde Hirschhorn att hylla en av den europeiska modernismens mest ikoniska män i en socialt utsatt förort. Här fanns ett bibliotek med böcker av och dokumentation om Bataille i en slags favelaestetik, men också en bar.

Inne på Palais de Tokyo tolv år senare finns det två ”torg” med varsin gaslåga runt Hirschhorns bar. Här hålls dagligen uppläsningar och föreläsningar av poeter och filosofer. Överallt hänger ofullbordade citat från hans favoritförfattare: Gilles Deleuze, Alain Badiou, Édouard Glissant och andra parisiska män med huvudet på skaft, varav flera som han alltså tidigare ägnat enskilda monument ute i stadsmiljöer.

För Hirschhorn är den eviga lågan en hyllning till filosofernas och poeternas stad, ”hans vänner”, som han säger när jag träffar honom för en pratstund. Konstnären är nämligen en del av utställningen, han är där varje dag 12–24 under hela utställningsperioden, som en av många röster.

I utställningen finns också ett bibliotek med ett digert urval filosofi och litteratur, en ”datorsal” och ett videotek med tillhörande tevebås. När jag går förbi sitter några tonåringar och tittar på en remastrad version av Pulp fiction. På teven med superupplösning syns varenda por i Uma Thurmans och John Travoltas ansikten vilket får till och med skådespeleriet att mer likna den svenska 80-tals­såpan Varuhuset, än en ikoniserad Hollywoodklassiker.

Detta spel med tiden kännetecknar utställningen i sin helhet. Å ena sidan förvandlar just monumentaliseringen hoppet om en evig framtid för parisiskt tänkande till något hopplöst passé. Vem känner inte en ambivalens inför hoppet om att just denna stad ska fostra ännu en filosof som kan vända ut och in på Platon och göra sig själv odödlig?

Å andra sidan: det som skulle kunna bli en grandios gest, en farsartad estetisering av ett slags politiskt magplask förmedlar i stället en helhet som är så långt från begravning och nostalgi man kan komma. Faktum är att stämningen är mycket lågmäld, den är betänksam och vagt kaotisk samtidigt. I ett hörn sitter en författare och läser ur sin bok, på ett av torgen talar en brittisk filosof och Bruno Latour.

För Hirschhorn är konstnären ett slags krigare snarare än en politiker. Om denna utställning är ett humanitärt bistånd till en filosofisk och litterär miljö som håller på att dö ut så finns här inga illusioner om att detta skulle kunna ske på ett neutralt, gott eller ens pragmatiskt sätt. Trots sin råa skräpighet känns utställningen total. 

I ett brev till konsthistorikern Pamela Lee från 2006 skriver Hirschhorn om sin kärlek till filosofins möjlighet att tänka det politiska utan att vara eller bli politisk. Kanske är det just denna omöjliga distans som utställningen faktiskt gestaltar? Om Hirschhorn tidigare arbetat med döda tänkare tar han i och med parismonumentet steget in i ett liv som lika mycket tillhör det förgångna som framtiden: Paris och hans egen plats däri.