Warhols magi

CAMILLA HAMMARSTRÖM hittar sällheten bakom myten

Ingen konstnär har som Andy Warhol ställt sig så i vägen för sin egen konst. Med den narcissistiska iscensättningen av sig själv lyckades han skapa en irriterande störsändare som fortfarande kollrar bort betraktarna. Beröringsskräck, självförakt och kändisdyrkan utgör grundstenarna i myten Andy Warhol, en myt som till slut förvandlade honom till ett vandrande spöke: overklig, en spegling bara av omvärldens förväntningar. Tunn.

Att myten ännu har kraft att skymma blir tydligt i Moderna museets stora retrospektiva Warhol-utställning. Titeln Andra röster, andra rum kommer från Truman Capotes roman med samma namn, en bok som konstnären beundrade och som handlar om en ung pojke som upptäcker sin homosexualitet. Jakten på identitet beskrivs i väggtexter och katalog som det grundläggande i Andy Warhols liv och konst.

Den stora salen är uppbyggd som ett kuriosakabinett, där föremål och konstverk klättrar högt uppför de svarta väggarna i ett oöverblickbart myller. Polaroider, remsor från fotoautomater, skivomslag, teckningar, tidskriftsnummer och föremål från Warhols tidskapslar: kartonger där han samlade minnen som ett slags dagböcker. Ett av de mer kittlande inslagen är Valerie Solanas hätska brevhälsningar och dagstidningen från dagen av hennes mordförsök på konstnären.

Man har försökt återskapa något av den kreativa röra som rådde på The Factory, den berömda ateljén i New York, som samlade begåvade vinddrivna existenser, kändisar, filmare och konstnärer i en salig blandning. En ovanligt rik mylla där de säregna konstfilmerna Sleep, The Chelsea girls med flera skapades under 60-talet.

Genom att man fokuserar på Warhols filmkonst överskrids lyckligtvis det snäva biografisktmytiska perspektivet. Ett mäktigt filmlandskap har byggts upp av skärmar och organiskt formade sittplatser. Det är lite av teknikens under, att det faktiskt går att få en lugn stund med varje film i de luftfickor som upplåtits för de närapå svävande projektionerna. Och en stor konsthändelse att så många av dessa filmer äntligen visas för en svensk publik.

Warhols filmkonst är en sorts måleri, en fördjupning av det han arbetade med i sina multipla bilder: en figurativ minimalism med säregen lyster, med strålglansen som från gamla ikoner. Rent tekniskt åstadkoms det ofta genom en fördröjning vid uppspelningen, en omärkbar slowmotioneffekt, som tycks bidra till att eviggöra varje minut av de ibland timslånga tagningarna.

I The Nude restaurant skimrar de fyra gästernas nakna hud oförskräckt i alla toner från likblekt och fettrosa till rödsprängt och violett. Det pladdriga samtalet domineras av factorystjärnan Viva, oemotståndlig med sitt teatrala ansikte och sin neurotiska intensitet. En eftermiddag som pratas bort bara, tid som rinner iväg till ingen nytta. Ett varande man leker med, vilar i, oansvarig och letargisk. Jag kan inte slita mig från detta sceneri, vill stanna kvar i det som i barndomens lekar. Varifrån kommer känslan av trygghet, sällhet?

Nej, det är inte ytan som är det väsentliga i Warhols konst (som han vill lura oss att tro) utan upptagenheten av det befintliga, kärleken till verkligheten bortom ont och gott. Genom att upphöja det vardagliga, dess ofullkomliga människor och triviala skeenden till någonting magiskt och underbart skapar han motsatsen till förflackning och nivellering. Kanske är det denna respekt för varje alldaglig livsmolekyl som gör mig så lugn till sinnes.

Mindre kända än filmerna är videodagböckerna Factory diaries. De är mer överblickbara eftersom de sällan överskrider tjugo minuter. Min pärla blir Julia Warhola in bed, där Warhol filmat sin gamla mamma som bodde i en lägenhet i hans hus. Det är uppenbart att hon inte tycker om att bli filmad, hon förmanar honom och försöker leda samtalet bort från sig själv. Äter en smörgås, dricker, rättar till schaletten och koftan, men ger till sist upp och sluter ögonen och somnar. Det borde vara långtråkigt, men är otroligt vackert att följa hur hon sjunker allt djupare ner i sömnen, hur gravitationen drar henne allt närmare sitt hjärta.

Efter Valerie Solanas mordförsök på Andy Warhol 1968 slutar han att göra filmer. När The Factory av säkerhetsskäl inte längre kan vara en genomströmningsplats för alla oberäkneliga och fantastiska människor är det som själva livsroten i konstnärskapet huggs av. Warhol kommer mer och mer att ägna sig åt kändisporträtt och att bygga på sin myt. På 80-talet blir hans konst alltmer platt och ytlig, likt en självuppfyllande profetia.

Warhol ägnar sig mer och mer åt reklam och produktion av tv-program. I utställningens tv-landskap kan man se ett stort antal av dessa, för det mesta kändisintervjuer. Roligare är det när det är vanligt folk som står i fokus. Som inslaget om New Yorks ridande poliser, en underbart långsam dokumentär där poliserna talar fritt om sin vardag utan någon intervjuare som avbryter. Man får följa dem ute på gatorna, och hästarna när de tvättas och skos om i stallet. Här finns något av filmernas långsamma tempo. Kameran som följer hela proceduren när hästskon tas av och byts ut mot en ny av en smed med galonförkläde. Allt lämnas intakt och levande. Och sällheten är där igen.

Camilla Hammarström