Allt kan hända

ULRIKA STAHRE ser en Venedigbiennal som får publiken att känna sig smart

De syns över hela Venedig, nästan mer än randiga tröjor och venetianska masker, ja nästan mer än alla glada turister: ”Think with the senses. Feel with the mind. Art in the present tense”, ropar de rödgula skyltarna så nu drar Venedigbiennal nummer 52 igång med en uppmaning. Inte bara till den egna upplevelsen (av konsten, av livet?), utan som en utsaga om konstens möjligheter – konstens vara – som bro över den historiskt så grundläggande åtskillnaden mellan tanke och känsla, hjärna och kropp. En konst i nutid, en omedelbar, verkningsfull, spänningsladdad konst både utlovas – och krävs av betraktaren. Det är något i dessa uppmaningar som är tilltalande – en performativitet som är välkommen. Som förrförra biennalens tema (Betraktarens diktatur) fast på riktigt.

Temat är alltså både inkluderande och lovande men genom sin vaghet också svårbyggt. På Arsenale, den plats där den största och bästa delen visas (den mindre och därtill mindre övertygande finns i italienska paviljongen i Giardini), är själva den långa smala byggnaden en ordnande struktur. Riktningen är bestämd och detta utnyttjas till fullo i år. Så berättas det, från entrén till avslutningen, om den italienska futurismen och dess efterbörd, om kriget, våldet, subjektet, konsten och döden. Konsten glider mellan ämnena, blir självbespeglande, slår sig fri och ut mot oss, sluter sig igen. Det hela är mycket snyggt, övertygande och framför allt konstruerat på ett sätt som får publiken att känna sig smart.

Luca Buvolis futuristkommenterande verk – också bland det kitschigaste som visas – kan ses som en startpunkt för diskussionen om våld och krig och inte minst konst. Men det kan lika gärna Dan Perjovschis karakteristiska teckningar, som genom att ha närvarat på flera biennaler (sist i Istanbul förra hösten) blivit en sorts signaler för Den Stora Utställningen och kanske också dess legitimitetsproblem. I varierande storlek, oftast med en kortare absurdistisk dialog, tar väggteckningarna upp världens konflikter ur ett globaliseringskritiskt perspektiv. En lika relevant utgångspunkt som konsthistorien och ismerna, om man ska fundera på fotografier från Beirut (av Gabriele Basilico), från en minerad fotbollsplan i Sarajevo (Tomoko Yoneda), från muren i Palestina (Pavel Wolberg).

Dessa fotodokumentationer, av miljöer från ett förflutet (ibland dolt sådant, ibland som öppna sår), har sin motsvarighet i ett visuellt språk där mycket mer tid investerats, i Emily Princes verk American Servicemen and Women who Have Died in Iraq and Afghanistan (But Not Including the Wounded, Nor the Iraqis nor the Afghans). En hel vägg där USA:s karta skapats av små bruna lappar, med avtecknade id-kort av avlidna amerikanska soldater. Alla tusentals får inte plats men ett kartotek kompletterar. Det är ett makabert verk – konstnären har tecknat tillbaka ansiktena, skrivit ner individernas korta fakta, avslutat deras gärning. En anti-krigshandling som bara pågår.

Vid sidan av kriget och våldet finns ett par verk som diskuterar konstens egna problem och dessutom temats utsagda: Hur förhåller sig tanke till känsla, eller sinnena till varandra? Felix Gmelins verk Tools and Grammar består av flera delar varav avfotograferade lerarbeten dominerar. Gravstenar som sakta sjunker i vatten, fotat så nära att den synliga strukturen, känslan i leran, närmar sig måleriet. Till det en liten text om hur sinnena knappast samarbetar, bara splittrar och skapar känsla av bristande enhet. Filmen med barn i olika disciplinerande situationer talar om kreativiteten som en chimär, en tvångsmässigt utlärd handling att göra något fint. Verket som förblir kryptiskt, nästan labyrintiskt, arbetar helt med bildkonstens privilegium att kunna ge en plats att gå vilse i och trivas med det.

Arsenale-delen av huvudutställningen binds samman av två verk: Adel Abdessemeds neonljus som skriver Exil där exit-skylten vanligen hänger, samt Yang Fudongs film Seven Intellectuals in Bamboo Forest, i fem delar. Filmen visas på flera platser rakt igenom utställningen och baseras vagt på halvmytiska historiska gestalter. Här rör sig dessa intellektuella i stad och på landsbygd, i industrimiljö, i kök, i badhus. Stoiska, absurdistiska människor på platser och i situationer som rymmer en hel del oväntat och mest liknar drama, performance. Och måleri: här finns tablåerna, långsamheten, tystnaden. Nå, komna till slutet återstår bara döden – i form av Angelo Filomenos dolska pärlbroderier, fotoprojekt på kyrkogård (Happy Together av Jan Christian Braun), film (Yang Zhenzhongs I will die) och svarta, ballonglika, pratbubblor som flugit upp och fastnat i taket (Philippe Pareno). Allt har sagts.

Mycket sägs också i ett verk om döden i italienska paviljongen. Sophie Calle tar med sin nyligen avlidna mor till biennalen, i filmform och i text. Sant eller falskt spelar inte så stor roll (lika liten roll som när Calle i den franska paviljongen skapar ett jätteverk, ett monument, över det avskedsbrev hon fått per e-mail av en älskare) när effekten hos publiken uppnås: här handlar det om hur modern gör saker för sista gången, förbereder sig för sin framtida frånvaro.

Sammantaget: om man blir glad i Arsenale, blir man nedslagen i den del av huvudutställningen som visas i Giardini. Ofokuserat, otydligt. Men med lysande undantag, som Emily Jacirs undersökning av mordet på Abdel Wael Zwaiter, palestinier verksam i Rom på 1970-talet, eller Steve McQueens filmer ur Congo Project. Och det återstår att fundera på om inte de två utställningarna ändå speglar varandra: de tydliga politiska linjerna blir inåtvända, blir sagor och fantasier, det linjära blir cirkulärt. Ut från mitten strålar ett mörker signerat Sigmar Polke, där motiv från bland annat tysk renässans drunknar i det mörkbruna, i materialets påträngande envishet. Härifrån kan allt hända. Utställningen saknar slut.

Konst

Ulrika Stahre