Kärlek till sakerna

helskärm

Så här står det på blocket.se:

”Anna Kleberg foto tavla inrede från volvo

jättefin foto tavla av Anna Kleberg.

Finns på Kungsholmen.

Prutare undanbedes!

Säljes för 24 tusen el. högstbjudande.

Pris: 25 000:- ”

Men i texter som den här sätter jag inte priser utan betyg. Eller egentligen inte betyg. Jag fäller omdömen, mer eller mindre inlindade. Men först ska jag berätta om Anna Klebergs utställning på Uppsala konstmuseum (det ligger i slottet i Uppsala). Det är fyra serier foton och två filmer. Fast den ena filmen står förstås still. Först är det två bilder som heter Forest. Det är skog på dom. Dom är jättegröna, fast skogen ser väldigt väl ansad ut och en kraftledning syns lite grann. Sen är det ganska många bilder på industrier och kontor och en villa. Dom heter The Dutch Model. Och när jag tittar riktigt riktigt nära så kan jag gissa att det är modeller. Sen är det många bilder på små bungalows. Dom heter Bungalow heaven. Och till sist en serie som heter World Park som är från World Park i Dubai. Nu ska jag säga vad jag tycker. Utställningen är underbar.

Trodde ni på det? Ni förstår problemet. Nej, inte med mitt omdöme, det är bara att välja vad ni vill tro. Men kom ihåg att jag aldrig förstått ironi. Men problemet med saklighet. För det är saklighet bilderna handlar om. Bilderna är helt genomskarpa. De inordnar sig också i en konsttradition som man kanske kan börja med den tyska mellankrigskonsten Neue Sachlichkeit och det mer kända paret Bernd och Hilla Bechers fotografier av industrier. Kanske har saklighet fungerat just som den rena konkreta beskrivning den utger sig för att vara, någon gång i tiden, men jag tror inte det. Det har kommit att handla om fetischen, om avslöjanden, om just ironier.

Vad är då Anna Kleberg? Om vi tar bort bilderna på bilinteriörer, den som finns på Blocket är en av dom, dom är rätt tråkiga, kanske ironiska? Ska de vara samhällskritiska? Flotta bilder som fetischer? Nej, inte dom. Köp inte den bilden. Dom är ändå inte med på utställningen. Men annars, det handlar om kärlek. Kärlek till sakerna. Kärlek till drömmarna. De minutiöst gjorda modellerna i Madurodam i Holland, uppkallat efter holländske motståndskämpen George Maduro. De inte lika minutiöst gjorda modellerna i skala 1:1 i Dubai. Exotiska drömmar. Och inte minst raderna av bungalows i Pasadena, Kalifornien. Som drömmer om sig själva. Jag vill bo där.

Är himlen en plats där ingenting händer? Det är inga människor på några av bilderna. Nej, det är själva möjligheten att nåt ska hända. Är det jag som lägger in mina egna drömmar i bilderna? Precis som modellbyggaren i Madurodam gjorde? Eller parkchefen vid Persiska viken som drömmer om Norge? De som kanske flydde The Dust Bowl i Oklahoma och hamnade i Kalifornien och byggde sig små drömmar? Men hur kunde jag göra annorlunda? Det är omöjligt att vara utan kunskap. Den pendlar mellan medveten och omedveten. Jag vet.

Och så filmen som står stilla. Mitt emot en film av en skyskrapa (som dansar!) som var en av alla varianter av förslaget till norra Afrikas huvudstad som Corbusier gjorde, är det en film som tittar på den lilla hyddan Corbusier gjorde till sig själv vid slutet av sitt liv. Och en bild som tittar därifrån. Ut över Medelhavet. Det var där som Corbusier simmade rakt ut i havet och tog sitt liv. Vet jag det?

Lars Mikael Raattamaa