Jämlik konsthistoria plus 1001 kineser

CAMILLA HAMMARSTRÖM från Documenta 12 i Kassel:

Curatorparet för Documenta 12, Roger M Buergel och Ruth Noack, vill få oss att se konsten som en enda organism där regioner och tidsåldrar kommunicerar med varandra, former och genrer på oavlåtlig vandring mellan tid och rum. Analogier upprättas mellan väsensskilda konstnärskap, får dem att samtala över gränser. Alster ända från 1500-talet och framåt samsas med nutida verk som specialproducerats för utställningen.

Mitt i den politiskt orienterade documenta-Halle hänger en persisk matta med paradisiskt trädgårdsmotiv; enligt katalogen ett av de få existerande exemplar som utförts i den urgamla föreställande stil som mot slutet av 1800-talet slås ut av ett mer abstrakt formspråk. Om man går närmare kan man till och med se fiskar slå i kanalerna.

För att förstärka det historiska perspektivet används ytterligare två av Kassels äldre museibyggnader, Neue Galerie och Schloss Wilhelmshöhe. Den senare ligger i ett parkområde i stadens utkant, en slingrande spårvagnsfärd genom en tunnel av flimrande lövverk tar en upp till platsen med milsvid utsikt över staden. På bottenvåningen ligger de grekiska och etruskiska samlingarna, högre upp medeltida konst och renässansmåleri. I Rembrandt-salen hänger Kerry James Marshalls åttiotalsmålningar, självmedvetna svarta porträtt med titlar som La Venus Negra och Dark Angel. Genom sin skickliga färgbehandling anknyter de till måleriets sinnliga historia samtidigt som de desavouerar den kolonialistiska ordningen i det gamla slottet.

I en sparsamt belyst sal visas känsliga teckningar och målningar. Det är det atypiska och udda som lyfts fram. Så representeras exempelvis Katsushika Hokusai (1760–1849) inte med något av sina berömda träsnitt av berget Fuji, utan med en helt abstrakt linjeteckning som ser ut ungefär som en streckkod. Det som inte passat in i den stora berättelsen om konstens progression, det som ansetts problematiskt eller helt enkelt dåligt, får plötsligt en central plats. Som den stil som utvecklades i Indien under det brittiska väldet, så kallade Company paintings, utförda av anonyma kopister som påverkats av det västerländska sättet att använda klärobskyr-effekter och centralperspektiv. I stället för att ses som osjälvständiga efterapare blir de här modeller för konstnärens förmåga att införliva och integrera andra traditioner för att skapa nya formspråk.

Avsaknad av rena uttryck är snarare regel än undantag. Fokus ligger på övergångsformerna: hybrider, underliga influenser, märkliga återkopplingar mellan öst och väst, nord och syd, medeltid och modernism. Det hela formar sig till en alternativ konsthistoria som för ovanlighetens skull inte är etnocentrisk eller patriarkalt dominerad. Av Documentas 113 konstnärer är 53 kvinnor. Full jämlikhet uppnås kanske om man räknar in alla de anonyma väverskor som förmodligen ligger bakom flera mattor och bonader.

En stor del av sextiotalskonsten representeras av kvinnor: Agnes Martin, Charlotte Posenenske, Mira Schendel med flera. Tjeckiska Bela Kolárovás sensitiva sextiotalsassemblage blandar geometriska op-effekter med en könspolitisk medvetenhet som gör dem absolut samtida. De skira glasskivorna i diskställ innehåller allt från hårtussar till knappar och elkablar, exakt sammanpressade till diskreta mönster som ger ett närmast artificiellt intryck.

Mitt favoritkonstverk blir ett där gammalt och nytt gifter sig i en sublim omfamning. Kinesiska Hu Xiaoyuans A Keepsake I cannot give away (2005) består av ljuvliga broderier uppspända på antika brodyrramar där materialet är konstnärens eget hår. Motiven är kvinnokroppens olika delar. Sensibelt tecknade fjärilar, blommor, karpar och groddar blandas med ögonlock, bröst, frukter, ett öra, tår, lår ? och så slidan vars hår är likt vågorna i någon uråldrig ornamental tuschteckning.

De kinesiska

konstnärerna har en stor plats, över hela utställningsområdet har

Ai Weiwei

placerat 1001 antika stolar från Quingdynastin (1644–1911). Generöst utspridda skapar de viloplatser för alla besökare med trötta fötter. Ibland är de placerade i ring, som för att uppmuntra till möten. Stolarna är en del i en osynlig performance som också innebär att 1001 kinesiska besökare bjudits till staden av konstnären under utställningsperioden. Ett pedagogiskt projekt som blir till sinnebilden för en utställning med smittande tilltro till det globala samtalet.

Konst

Läs också:

Camilla Hammarström (kultur@aftonbladet.se)