...men Sinziana Ravini hyllar prerafaeliterna som förnyare

När jag kom i kontakt med prerafaeliterna för första gången var jag inte mer än 13 år. Min fascination inför dessa mystiska, melankoliska kvinnor med mjölkvit hy och blodröda läppar, omslingrade av kärlekskranka ynglingar var total. Jag ville fly in i den tiden och vända allt vad diskotek och neonkläder heter ryggen. Som tur var kände min bästa väninna likadant och det dröjde inte länge förrän vi började klä ut oss till dessa kvinnor, sprang ut i skogen för att skriva och recitera dikter om vår kärlek till konsten, avlägsna tider och inte minst klassens sköna ynglingar. Skogslöparna måste ha tyckt att vi var tokiga, men oh vad vi njöt av vårt självvalda utanförskap!

Att komma till Nationalmuseums stora utställning om prerafaeliterna är som att återse sina gamla vänner. Jag blir dubbelt så glad eftersom inga har varit så konsthistoriskt mobbade som prerafaeliterna. Och trots att det är Englands mest självständiga bidrag till konsthistorien, är det först 1984 som prerafaeliterna får en stor utställning på Tate Britain och först nu som en nordisk institution öppnar upp portarna för dem. Varför? Antagligen för att deras estetiska revolution byggde på en bakåtrörelse.

De drömde om att skapa en ideal värld, en skönhetsreligion baserad på antika myter och medeltida hövisk romantik, långt bort från den industriella revolutionens gråa verklighet.

Men de kopierade inte, utan tillförde hela tiden något nytt. De som betraktar detta som eskapism gör det lätt för sig.

Vad är deras naturdyrkan och sentimentalism om inte en sofistikerad kritik av modernitetens alienerande effekter? Vad är deras blandning av olika tider och mytologier om inte en postmodernism avant la lettre? Vad är deras klara, lysande färger, minutiösa detaljer och individualiserade ansiktsuttryck om inte en förnyelse av de estetiska konventionerna?

Och vad är deras användning av daguerrotyper om inte en förnyelse av metod och arbetsmaterial? De som hävdar att de inte befattade sig med sin egen tid kan titta på Ford Maddox Browns exposé över det viktorianska klassamhället. Här finns representanter från alla samhällsklasser på en och samma bildyta. Arbetarklassen arbetar flitigt medan överklassen spatserar sorglöst förbi.

Även John Roddam Spencer Stanhopes bilder är politiska. En och samma kvinna förekommer i två diametralt skilda målningar. I en målning ligger hon oskuldsfullt lycklig på en äng. I en annan står hon i ett fönster som vetter ut över en hamn. Vid hennes fötter ligger en kvarglömd handske och ett skepp – symboler för prostitution eller olycklig kärlek?

Hursomhelst är det inte svårt att tyda sig till prerafaeliternas modernitetskritik, något som också återfinns i Tom Hunters parafras på John Everett Millias mästerliga Ofelia som förflyttats till en engelsk samtida förort. Ett fotografi imiterar nu den fotografiska realismens måleri och vår samtids Ofelia har sammansmält med alla tiders Ofelia.

Frågorna är eviga, det är bara sättet vi besvarar dem på som är föränderliga. Nationalmuseets prerafaelitutställning är genialisk. Den erbjuder såväl en inkapslad tid, som denna tids fortsatta existens och förnyelse i våra dagar.

Man önskar bara att Johan Lundberg hittar dit så att även han kan lära sig hur man blickar tillbaka på ett kreativt och nydanande sätt.

Sinziana Ravini