De utvalda och de bortvalda

CAMILLA HAMMARSTRÖM om vårens salonger

De senaste årens professionalisering av Liljevalchs vårsalong har gjutit blomstrande liv i ett förlegat koncept. Man har lyckats skapa en plats där amatörer och etablerade konstnärer möts som ingen annanstans. Juryarbetet har kristalliserats ut till en unik möjlighet att bryta med hierarkier och förment neutrala kvalitetskriterier. Intrikat. Svårt. Spännande.

Med en känsla av tidsbrist rör jag mig genom salarna. Försöker stanna länge nog inför varje verk för att ge det en chans till djupare interaktion. Det är samma spretiga, underbara blandning som tidigare år, med allt från blyertsteckningar till storslagna installationer. Rikt och heterogent, precis som det ska vara. Men jag anar något annat, något som först är svårt att sätta fingret på ... och som har med den där stressilningen i magen att göra. Det är som om man alldeles för snabbt kategoriserat bidragen och sorterat in dem i salarna, att tiden saknats för prövningar och tvekan. Jag saknar djärva rockader mellan de skilda uttrycksformerna. En ro och djupare fästpunkter.

För att hålla ihop helheten har kuratorerna valt att arbeta med form- och färganalogier. Strama svartvita rum, färgglada plottriga rum, rum där exempelvis seriella utsträckta former eller byggnader av olika slag är det sammanbindande temat. Ibland är det rent figurativa element som återkommer, som blommor, träd eller djur.

Effekten blir att verken flyter ihop med varandra och i stället bildar nya större verk som är kuratorernas egna skapelser. Värst drabbad är den konst som hamnat i det ”crazy” rummet, där man samlat fjorton verk på ett golvpodium i ett enda sammelsurium.

Bland dem finns Karin Lundgren-Tallingers disparata objekt som förenar skulptur och måleri. En sammanstörtad divan med utlöpare av nystan till trasmattor, omsorgsfullt paketerade stenar, målade skoblock och trätofflor. En underlig banderoll i batiktyg som hålls upp av späda käppar och snören. Underbart orena uttryck, gestaltade med anarkistisk finess, som skulle behövt mer rum omkring sig för att komma till sin rätt.

Flera intressanta textila verk har kommit med. Anna Örtemos långa virkade stakethalsduk bildar ett slags slingrande mur över golvets landskap. Med hållplatser för omgärdade slott och ett minihandarbete, förenar den självverksamheten i barnkammaren med minimalistisk skulpturtradition. Jag fäster mig också vid Helena Hörstedts svarta sidenkläder i draperad smock och veckteknik; lyxig kläddesign på högsta nivå, ett slags konstnärliga artefakter, glimrande som rysk kaviar. Nämnas måste också de skulpturstickade möblerna av Vivianne Edorson som, med sina ribbor och blomsterdekorationer, är tekniska små underverk.

Den fotobaserade konsten är mer homogen, med mycket porträtt av nordiska blekfisar och ödsliga platser. Helga Härenstams gåtfulla flicka med lös--tänder är ett av de mer lyckade exemplen. Sticker ut gör också My Hellstens kor som överraskats av ett tidigt snöfall, där den vita snön och de ljusa korna står mot grönskan med närmast metafysisk skönhet som för tankarna till Rilkes djurmystik.

Till det mest spännande med vårsalongerna är autodidakterna, de som jobbar på bortom huvudfåran, utifrån tvingande nödvändighet eller av bara ren och skär lust. Finast i år är Bo

ris Holmqvists underbara bildvärldar som för tankarna till såväl Lim-Johan som Carl Fredrik Hill.

Det som förvånade juryn vid urvalet var frånvaron av det uttalat politiska. I stället tyckte man sig finna ett nordiskt vemod med betoning på naturen och de inre demonerna. Kanske handlar det också om vad man letar efter; med alla Andersson, Carlsson, Stenberg och Lundgren får man intrycket av att vi lever i ett monokulturellt Sverige av 70-talssnitt. Ett av de få undantagen är videon Världsmästaren av Goran Hassanpour, en inverterad drift med de identitetsskapande koder som följer med att vara konsthögskolestuderande. Genom att sampla en typiserad blattejargong med funderingar kring konstens mening, friläggs de mekanismer som gör kultursektorn till den mest exkluderande av alla i samhället i dag.

Tre vänner som inte kom med på årets vårsalong, och som ovetande om varandra lämnat in fototriptyker, bestämde sig för att göra en kul grej av refuseringen. De refuserades salong på Studio Maj är gjord med glimten i ögat, utan egentlig bitterhet. Inte för att dra några stora växlar på det, men det är ändå värt att notera att alla tre har invandrarbakgrund. Tematiskt hade de dock passat som hand i handske med det nordiska vemodstemat.

Majid Modirs pelarsal i tallskogen har en närmast nationalromantisk lyftning. Kroppen svävande i björnmossa och renlav känns lätt som en heliumballong. En svindlande ljus naturupplevelse som samtidigt har mörka undertoner av korsfästelse. Julian Birbrajers parkbänkar och såriga grå asfaltsytor är komponerade i en triptyk där varje del fäller tårar över sin egen ödslighet. Vackert och exakt.

Roligast i sammanhanget är Srecko Rijetkovics uppförstorade korsstygnsbroderier av det mest emblematiskt svenska man kan tänka sig. Faluröda stugor med vita knutar vid en sjö med björkar. När man går närmare upptäcker man efter hand att det ligger pälsängrar mellan garnstygnen. Små randiga förtorkade kroppar som somnat in efter att ha livnärt sig på idyllen. Alldeles omöjliga för en jäktad jury att få syn på.

Camilla Hammarström