Staden osäkrad

ULRIKA STAHRE flanerar i Münster

I välmående Münster, en liten ort med medeltida stadskärna och höga kulturella anspråk, organiseras det för fjärde gången sedan 1977 en stor skulpturutställning. Det är bara vart tionde år som det under sommaren visas ett begränsat antal verk, varav några senare blivit permanenta. När årets upplaga ska jämföras med 1997, kommer ord som kroppslighet upp (nu), samt happening och koncept (då).

Kanske har utställningen blivit något mer konkret, men nog befinner sig de flesta verk i olika gränsland, mot arkitektur, installation, monument, dans, konceptkonst, relationell konst, ljudkonst. Skulptur blir ett samlingsnamn och en genre som i sig rymmer nästan allt annat och vars allra tydligaste kännetecken är en generös utställningsform, nämligen där människor rör sig.

Titelns projekt talar om något pågående, något som är på väg och mycket riktigt finns det flera oavslutade verk, flera som kommer att förändras eller som är helt inriktade på framtid som Jeremy Dellers fröpåsar som åskådarna ska åka hem och plantera, eller Isa Genzkens fragila verk som redan tack vare öppningshelgens alla skyfall såg ut att fullständigt utplånas. Genzken, som också ställer ut i den tyska paviljongen på Venedigbiennalen, visar i Münster ett mycket mer sammanhållet och tydligt verk. Små dockor, de flesta verkar ha utsatts för olika övergrepp, hukar under parasoll och paraplyer alldeles intill en kyrka. I det groteska söker man efter sammanhangen. Finns hjälp, eller finns den inte? Har kyrkans besatthet av lidande fått en visuell uttolkning, som halkat ut på kyrkoplanen?

Bruce Naumans Square depression handlar mer om ren form. Ett cementtorg som sjunkit och blivit en upp- och nervänd pyramid, en sarkastisk eller kanske lite deppig gest mot torget som demokratisk symbol, mot Agora där antikens fria män kunde gå och filosofera. Här filosoferar man inte. Men man ser, nerifrån, snett från sidan.

Det mesta på Skulptur projekte Münster handlar om att försöka se verken, att hitta dem men också att lyckas komma i vägen för dem. Syftet är ju att osäkra staden, att förvandla den till ett pågående konstverk och dess invånare och turister till medagerande. Nu är det svårt att låta sig hända på det sättet. Men liksom i Kassel finns en drös med pedagogiska satsningar som verkar spännande, en speciell barnguide finns, en hel del föreläsningar och en sommarakademi.

Som ett svar på stadslivets alla pseudoestetiska budskap har Andreas Siekmann gjort en gigantisk boll. Och till själva staden Münster är det flera konstnärer som förhåller sig, bland annat Martha Rosler (som för övrigt också ställer ut i Kassel) som flyttat olika symboliskt brännheta objekt – en emblematisk örnskulptur från nazitiden, burar från kyrklig tortyr av anabaptister – från en plats till en annan och sålunda försökt ladda om deras innebörd. Dominique Gonzalez-Foerster ställer i en parkidyll ut kopior av många tidigare utställda och permanenta skulpturer, i skala 1:6. Där finns Donald Judds stora betongcirklar från 1977, Michael Ashers husvagn (som visats, och flyttats runt, på samtliga fyra utställningar) och den omformade skalan gör verken hanterliga, leksaksmässiga, lite rörande där de står intill varandra.

I utställningens roligaste verk talar ett gäng kanoniska skulpturer (bland andra Alberto Giacomettis Gående man, Barbara Hepworths Elegy III, Jeff Koons Rabbit) direkt med varandra från en teaterscen. Elmgreen & Dragsets Drama queens leker med en hel del konventioner. Inte oväntat får haren från det postmodernt coola 80-talet ett övertag i samtalet med de seriösa, tunga modernistverken. Tills Brilloboxen dunsar ner och spelet är över.

Konst

Ulrika Stahre