Vilken kraft!

CAMILLA HAMMARSTRÖM om en nödvändig uppdatering av konsthistorien

”Varför finns det ingen kvinnlig Michelangelo, Rembrandt, Van Gogh eller Picasso?” Det är en gammal fråga som man kan ge de sedvanliga förklaringarna: kvinnor har levt under andra villkor, de har saknat tillgång till utbildning, uppbackning och praktiska möjligheter. De har haft ansvaret för hushåll och barn och varit allmänt nedtryckta av det patriarkala systemet.

Det är förvisso helt sant, men man glömmer då att själva frågeställningen bestäms av dem som redan vunnit racet. Att det är segrarnas värdering av betydenhet som är normen.

När Marcel Duchamp i slutet av sjuttiotalet tog Picassos plats som modernistiskt universalgeni hamnade nya konstnärskap i fokus, dock sällan kvinnliga. Men kvinnornas frånvaro har med tiden kommit att framstå som mer och mer besvärande. På åttiotalet börjar feministiska konsthistoriker som Griselda Pollock dekonstruera den genikult som är grunden för ett förment neutralt kvalitetsbegrepp, och visar på hur subjektiv värderingen av konstnärlig kvalitet i själva verket är. En revidering av konsthistorien utifrån ett genusperspektiv är högst påkallat för alla konstinstitutioner i dag.

Utställningen Konstfeminism som turnerat på olika museer i landet de senaste två åren har inte bara givit upprättelse åt sjuttiotalets förkättrade feministiska plakatkonst och skapat nya linjer in i samtiden. Den har också satt frågan om museernas eget ansvar på dagordningen. I samband med öppningen på Dunkers kulturhus hösten 2005 reste konstnärsgruppen JA! långtgående krav på en jämställd inköps- och utställningspolitik. Krav som det blir alltmer svårt att bortse från. Moderna museet har sedan dess startat en insamling för justering av snedfördelningen i sina samlingar. Det feministiska perspektivet har kommit för att stanna.

Förra året visades den omfattande utställningen De berömda och de glömda. Kvinnliga svenska modernister 1900–1930 på Mjellby konstmuseum. I min recension på denna sida (27 juli -06) fäste jag mig vid ”… anslagets breda register: från rå kraft över sträng formvilja till lättaste skirhet”. Samma sak slår mig när jag under våren ser den kompetent sammansatta Moderna kvinnor. Kvinnliga målare i Norden 1910–1930 på Göteborgs Konstmuseum.

Trots att jag vet att det är könet (och inte bristen på konstnärlig kompetens) som marginaliserat konstnärerna så blir jag överväldigad, ja omskakad av den samlade kraften hos dessa bilder. Som hade jag väntat mig något annat. Eller glömt bort hur verkligheten är beskaffad.

Utställningen och katalogen berättar en annan historia än den om det manliga modernistiska avantgardet. Att läsa om kvinnornas kamp för sin konst och överlevnad är plågsamt. Särskilt när man har deras produktion framför ögonen. Hur orkade de?

Vera Nilssons (1888–1979) brunmurriga landskapsmålningar som för tankarna till Strindbergs ursinniga naturskildringar är inte vad man skulle kalla klockrena exempel på modernistiskt måleri. De saknar den dominerande tidstrendens typiska lek med färg och form, förefaller vara renons på framstegsoptimism; hänsynslöst råbarkade pekar de snarare förbi modernismen och in i samtiden. Blicken på världen krass, ser såren och revorna, det jordbundet mänskliga.

Men även de som ansluter sig till en mer renlärig modernism känns märkvärdigt fräscha. Som danska Franciska Clausens (1889–1986) skarpa, livliga bilder där de geometriska formerna på något underligt vis aldrig lämnar sin påtagliga plats som material i världen. Hennes blandning av abstrakt och föreställande känns nästan postmodern. (Franciska Clausen var för övrigt under många år Fernand Légers älskarinna och utförde vid ett flertal tillfällen delar av hans målningar, som han sedan signerade. Hon befann sig mitt i den europeiska avantgardismens smältdegel, och ingick tillsammans med bland andra Mondrian i den internationella gruppen Cercle et Carré.)

Också hos Anna Klindt Sørensen (1899–1985) hittar jag ett frimodigt förhållande mellan abstrakt och föreställande. Hålen i ett balkongräcke blir till fristående pilar, den skarpa vintersolen på en dörrkarm ett platt vitt åbäke, som en semafor i bildrummet. En sällsam poesi strålar ur hennes temperaturkänsliga skildringar där ytorna är på vandring mellan inre och yttre symbolvärldar.

Och det slår mig att det som jag finner intressant, förmodligen var just det som bidrog till att exkludera konstnärerna från huvudfåran. Ett självständigt och originellt sätt att arbeta och utveckla tidens formspråk kan, när det görs av en kvinna, tas som intäkt för att hon inte riktigt hör till. Hon hamnar lite vid sidan av, kan aldrig bli en renlärig representant för den dominerande stilen. Konsensus arbetar mot henne.

Sigrid Hjertén (1885–1948) tillhör ju dem som relativt snabbt vann erkännande och upptogs i konsthistorien. Hennes speciella sätt att föra in en psykologisk komplexitet i sin djärva färgvärld har alltmer kommit att ses som en landvinning, i stället för något som diskvalificerar henne som tidsfenomen. Det går inte att komma förbi henne.

I Göteborg visades bland andra Kvinna i röd interiör (1915). Bilden föreställer en person, svalt genomskinlig som vatten i sina frimodigt tecknade konturer i marinblått. Omgiven av en djupröd kärleksgrotta där ett naket par skymtas i fonden, är hon på en gång osårbar och skör. Styrka och svaghet är ohjälpligt sammantvinnade i en psykologisk kolorism som är nästan kuslig i sitt mångfacetterade uttryck.

Att visa kvinnliga konstnärer för sig blir förstås i längden ohållbart. Nästa steg är att införliva dem i en reviderad historiebeskrivning. Moderna museets pågående sommarutställning Tio historier – Svensk konst 1910–1945 med verk ur samlingarna är ett steg på vägen. Nästan hälften av de utställda verken är av kvinnor. Inriktningen på en mer berättande bildvärld, en annan aspekt av modernismen som utställningen tar fasta på, har gett plats åt mer ”orena” konstverk: politiska, personliga och narrativa.

Som Ulrika Stahre skrev i sin recension på denna sida (10 juni -07) genomsyras dessvärre hängningen av en ålderdomlig syn på representativitet. I det första och viktigaste rummet, med temat ”Tidsbilder”, återfinns inte en enda kvinnlig konstnär! Den klassiska uppdelningen av mannens rum som det offentliga, och kvinnans som det intima förstärks i stället för att utmanas: männen i mitten, uttryckande tidens anda, kvinnorna vid sidan av, introspektiva och barnalstrande. Tyvärr präglar det även väggtexterna där kvinnornas privata historia tar alltför stor plats.

Ett av huvudnumren är Sigrid Hjerténs Den röda rullgardinen (1916), en osannolikt djärv målning som går helt på tvärs med modellmåleriets historia. Anspråksfull, extatisk sexualitet genomsyrar bilden. Rullgardinens snöre som en ilande lycka i kroppen, lampans fräsande utlösning, kroppens nästan smutsbruna terrakotta och det vansinniga blåa håret samlar sig i ett förkrossande uttryck som slår omkull betraktaren.

Målningen som gömdes undan och inte visades offentligt förrän 1964, skulle mycket väl ha passat i museets mer centrala rum bland alla gatumiljöer och skogshuggare; som ett uttryck för driftlivet som en av motorerna i det modernistiska uppbrottet.

Inte heller kvinnoemancipationen kan ju ses som ett ”sidoprojekt” bredvid de vänsterpolitiska strömningarna inom bildkonsten. Den är själv en verkande kraft i kulturen och utvecklingen. Siri Derkerts (1888–1973) teckningar från Fogelstad är en del av en större berättelse. De kunde ha fått en mer central plats där deras fulla betydelse och verkan bättre gått fram. Modernas sommarsatsning kan ses som en första svala, som kräver sina mer djärva efterföljare.

Ett fotografi har etsat sig fast på näthinnan. Det föreställer Anna Klindt Sørensen i full färd med att tända sin cigarett på en annan cigarett som sitter inkilad i munnen på en klassisk gipsbyst. Med världsdamens nonchalans lägger hon armen om den marmorerade piedestalen, som famnade hon en stel, motvillig gestalt. Kisar för att inte få rök i ögonen. Gipsbystens huvud är så sorgset. Är det rentav Jesus som blir utsatt för hennes gamängartade uppvaktning? Jag tänker mig att det är just så vanvördigt och leklystet som konsthistorien bör behandlas. De kvinnliga konstnärerna har insett det länge. Nu är det bara för resten av världen att följa efter.

Camilla Hammarström