Nya trösklar till det vi inte får glömma
Publicerad 2014-06-26
Estetik och tillgänglighet på Wanås skulpturpark
Med åren har Wanås internationella skulpturpark utanför Knislinge i Skåne förvandlats till en konstinstitution allt mer offentligt stödd och förankrad. Att de satsar allt hårdare på tillgänglighet är därför logiskt. Men att de nu gör det tillsammans med Skånes dansteater är faktiskt konstpedagogiskt både otippat och kul.
I Rachel Tess föreställning Souvenir tar sig dansare an skulpturparken och rubbar blicken på den vanlige besökarens kropp och rörelse lika mycket som på själva den omgivande växtligheten. Upptäckten av denna estetiska effekt är på intet sätt ny, men när den nu kopplas samman med frågan om tillgänglighet, händer något. Hur ger kroppen oss tillgång till konsten? Hur styr andras rörelser vår upplevelse?
Att arbeta med tillgänglighet uttrycks vanligen i termer av att ”sänka trösklarna” (för en publik som antas vara ovan vid samtidskonst). Men vad Wanås satsning på slottsparksdans - och därmed på den mänskliga kroppen - outtalat visar är att trösklar är något avgörande för vår tillgång till konsten, snarare än något som kan sänkas eller höjas. Detta gäller oavsett om tröskeln är kropp, en utställningskarta, en curator, en parkmiljö eller ett annat konstverk. Klara Kristalovas skulpturfigurer i parken blir en tröskel till hennes och Martina Lowdens barnbok Hur man blir en sten, som också är ny för år.
Men Tadashi Kawamatas två nya kojskulpturer är verkligen som faktiska trösklar betraktade väldans höga. Den ena är placerad i ett träd bakom Maya Lins enorma landartverk 11 Minute Line. Både promenaden till kojan och utsikten när man väl kommer upp ger helt enkelt nya bilder av både Lins verk och vad det innebär att promenera på Wanås. Den som vill ta sig upp i Kawamatas andra trädkoja får klara sig utan trappa och grenar. En tröskel gjord för andra djur än människor?
Ont gör det också i Wanås konsthall som ockuperats av totalinstallationen Unvergessen, i vilken Juan Pedro Fabra Guemberena, Carl Michael von Hausswolff och Jan Håfström återvänt till sitt arbete med det tyska fickslagskeppet Admiral Graf Spee, som 1939 sänktes utanför Uruguay. Här blandar konstnärerna gemensamma arbeten för Graf Spee-projektet med verk de från början gjort i andra sammanhang.
Material- och stilmässigt är det brokigt, men tack vare en dramaturgiskt genomarbetad och perfekt ljussatt föreställning komplicerar installationen krigets fasor och fascination. I en ny, mystisk, film syns de vandra runt på kyrkogården där tyskarna är begravda. På ena väggen finns foton av gravkorsen för de stupade, de flesta inte äldre än 20 år. På den andra: foton på glada soldater med sin kapten.
Genom att väva in personliga formspråk med journal- och pressmaterial från både 1939 och dagens krigssituation skapar den här utställningen nya trösklar mot både andra världskrigets gryning, och mot vad som håller på att hända oss i dag. Det är så många saker vi inte kan glömma, så mycket som är ”oförglömligt”, även saker vi inte riktigt förstår vari de består. Det är denna dubbelhet som utgör Unvergessens stora kvalitet.
