Problematiska skulpturer som vägrar att benämnas

Att inte finna de rätta orden är något som de flesta är vana vid. Inte minst kritiker. Famlandet i språkets utkanter återförs snabbt och effektivt till välkänt territorium. Eva Löfdahls verk fungerar inte på det viset. De är alltför främmande. Referenserna får inte riktigt fäste.                      

Löfdahls utställning på Lunds konsthall presenterar verk från de senaste 15 åren och hämtar sitt namn från den lilla skulpturen 3D pi från 2009. En liten gipsfigur, kanske 20 centimeter hög, i form av en svamp med ett extra ben. Men också ett skulpturalt tecken för det välkända tal som används för att beräkna cirkelns kvadratur.

Svampformen får mig samtidigt att tänka på ett litet barn: bortkommen men ändå frimodig. En association till just det språklösa och tafatta tillstånd som Löfdahl söker sig mot i sin antimonumentala estetik.

Poängen är att hon aldrig låter mottagaren komma undan med en så enkel manöver. Varje konstverk rymmer ett direktiv som talar om hur det bör tas emot, och hos Löfdahl finns ett förbud mot att återföra det obekanta till det redan kända.

Hur ska då besökaren förhålla sig till hennes utställning på Lunds konsthall?

En ledtråd kan vara de skulpturala objekt konstnären kallar för Bindeord 1 och Bindeord 2. De första ser ut som överdimensionerade angeldon, gjutna i brons och utplacerade på golvet i konsthallens bakre rum. De sista är en slags rumsligheter i vit MDF vars inre avskärmas mot rummet av ett svart nylonnät. De står upptryckta mot väggarna – två på nedervåningen och en på konsthallens mezzaninvåning – och påminner mest om bak

vända målburar från någon okänd bollsport. 

Bindeorden likställer utställningen med en text och ”nätet”, eller ”väven”, är ju också en välkänd skriftmetafor. Tillsammans med de överdimensionerade fiskedonen får de något olycksbådande över sig: texten som fångstredskap. Att beskrivas skulle alltså vara att fångas in och oskadliggöras. Konsten kan bara ”leva” genom att undvika att bindas av orden. Därför måste verken till varje pris undvika de termer i vilka en kritik skulle kunna formuleras.

Denna hållning är problematisk då den i princip lämnar mottagaren med två alternativ: hylla eller avfärda. Själv skulle jag tvärtom hävda att konst blir intressant – eller ”levande” – först då den låter sig användas och sättas i förbindelse med andra uttryck både inom och utanför estetikens fält. Och egentligen tror jag att Löfdahls konst strävar efter att vara intressant i denna mening.

Men presentationen är alltför vördnadsfull och inriktad på att lyfta fram den aspekt av konstnärens arbete som vill väcka förundran. Men medan det som är intressant alltid är spännande, är det som är spännande inte nödvändigtvis intressant. Spännande kan vara en retning för stunden. Något som är intressant väcker lusten att återkomma vid ett senare tillfälle. Genom löftet att förbli spännande.

Det är här utställningen fallerar. Helheten blir aldrig så spännande som de enskilda verken. Vilket medför att när jag går därifrån känner jag, till min förvåning, inte något större behov av att vända om och se den igen.

Frans Josef Petersson