Tillbaka till 80-talet

Camilla Hammarström: Den tekniska skickligheten skapar en fantastisk närvaro

helskärm

När curatorn Camilla Larsson tar ett grepp om den allra yngsta samtidskonsten, söker hon en återkoppling till det tidiga 80-talet, med namn som Max Book, Ann Edholm, Jan Håfström, Eva Löfdahl, Håkan Rehnberg med flera. Det var en tid då jordkonsten kom till Sverige, man inspirerades av Robert Smithsons teorier om non-sites (gamla industriområden, övergivna tomter, gränser mellan stad och land och så vidare). En av referenserna är den legendariska Ibid-utställningen 1982, då ett antal konstnärer gjorde platsspecifika installationer i en gammal nedlagd linoljefabrik. Men också tidskriften Kris, Wallda-gruppen, Margaretha Åsbergs banbrytande koreografier där centralperspektivet upplöstes och de vardagliga kroppsrörelserna fick ett nytt estetiskt värde.

Det som förenar de utställda konstnärerna med föregångarna är intresset för rum, form och material. En stor skillnad däremot, är könsfördelningen. På Ibid-utställningen deltog inte en enda kvinna. Här är de i majoritet.

Det första som slår en är de unga konstnärernas tekniska skicklighet och precisa materialhantering. Det är de små nyanserna som intresserar dem. Som i Johanna Gustafsson Fürsts skulpturer, bestående av upphittade material som jord, plastkrukor, ett gammalt Ikea-skåp och så vidare. Jag fastnar för ett litet svart ludd på baksidan av en skulptur, påminnande om det som bildas kring ventiler. Hur exakt det förhåller sig till ett avbrutet spånskivehörn, bleck och lister. Skulpturerna är på en gång en hyllning till och en uppgörelse med minimalister som Donald Judd, som ville göra handens arbete osynligt.

Kerstin Perssons jordhögar toppade av målningar på kuber, skapar inte bara en rumslig närvaro, utan är också en avancerad lek med hur vi förnimmer det tredimensionella rummet. De flankeras av Christin Wahlströms sinnliga vägg klädd med linisolering, som för tankarna till spinnandets och vävandets långa historia. Svagt doftande av gräs suger den upp och dämpar ljuden i salen.

Kroppen är också central i Fredrik Austers och Viggo Mörcks performance/installation, där en dansare utför vardagliga rörelser som att gå, sitta, huka sig och flytta på kuber. Också betraktarens kropp kastar skuggor när hon rör sig i verket.

Närmast sina föregångare kommer Ebba Bohlin med en platsspecifik installation. En konstruktion av träbalkar, som förhåller sig till bangården utanför konsthallens fönster varifrån material också hämtats. När man står inne ibland balkarna aktiveras hela järnvägslandskapet med Karlbergs pendeltågsstation nedanför: betongens nyanser, de roströda syllarna och gruset, spårens sträckning. Det skapas en fantastisk närvaro; finstämd och mindre gestisk än vad jag minns från installationer på 80-talet. Jag tror att det har att göra med det goda tekniska genomförandet och att nyanserna faktiskt är viktigare i dag.

Plötsligt ser jag två plaststroppar som hänger där utan synbar anledning, bara på ett ställe i strukturen. Och närvaron knyts till det allra minsta från vidden där ute.

Camilla Hammarström