Förbjudet att klottra på klottret
Uppdaterad 2014-11-06 | Publicerad 2014-11-05
Östersjöutställningen Society Acts vill för mycket och blir rörig
När nazister i Malmö försökte mörda demonstranter under Internationella kvinnodagen 8 mars så stängde Moderna museet en dag i solidaritet med de drabbade. En liten, men tydlig markering att Moderna inte tar samhället för givet, utan ser sig själv som en medskapare till hur vi ska ha det tillsammans. Helgen efter valet gav man plats åt konstnärerna EvaMarie Lindahl & Lisa Nyberg att arrangera en hel eftermiddag om den politiska situationen i Sverige och om vad som kan göra tillsammans åt den. En av talarna, Liz Fekete citerade Påven efter Lampedusa: vi lever den globaliserade likgiltighetens tid. I sann Paul Klee-anda menade hon att konstens uppgift att utmana just detta och synliggöra nya möjligheter. Hela tillställningen var som ett piller mot politisk depression. Bara detta visar på vikten av att Moderna finns i Malmö, trots ansträngd ekonomi.
I utställningen Society Acts deltar just nu 38 konstnärer från Sverige, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen och Danmark. Detta är den tredje Modernautställningen sedan starten 2006 på Moderna i Stockholm, en mönstring av svenskt konstliv som alltså till denna gång utökat sitt territoriella anspråk till Östersjöområdet. Med hänvisning till Baltiska utställningen i Malmö 1914 vill Moderna nu knyta samman en region efter hundra år av relativ avskildhet.
Titeln understryker att museet inte bara följer vad som händer i konsten, utan också är med och skapar konstvärldar. Om de två första utställningarna var medskapande till föreställningen om en nationell konstscen så försöker denna utställning upprätta något mycket svårare, en gemenskap kring Östersjön, utan tyskar och ryssar.
Metoden för att åstadkomma detta har varit att inte bara inkludera nya konstverk utan också äldre verk från Modernas samling. Idén är inte så dum, men att i en öppen planlösning låta en mängd olika verk gå in i varandra ger snarare ett rörigt intryck än upprättar intressanta samband. Det är som om utställningen vill för mycket utan att riktigt bestämma sig för om man ska vara ett allkonstverk eller en presentation av enskilda konstverk.
Detta gör att utställningen förlorar i handlingskraft och framträder som godtycklig och närmast uppgiven vad gäller tron på konstens möjligheter att faktiskt agera i dag. Detta bekräftas också av hur Tadeusz Kantors diptyk Var god att signera! är installerad. När verket ställdes ut 1965 uppmanades publiken klottra på verket nedre del. 2014 har Moderna kompletterat verket med ett förbud att göra just detta.
Framför tavlan hänger ett rep med ett tydligt budskap: Se men inte röra. Man undrar varför? Men en sak är säker, repet skapar ett begär att agera som saknas i utställningen i sin helhet.
Det betyder inte att utställningen inte är sevärd. Här finns mängder av bra konst som i flera fall nog gör vad Liz Fekete i rummet bredvid önskar. Men här finns också andra kvaliteter. Som exempelvis J O Mallanders fotoserie Brancusi Study som skildrar fåglarna som flyger över Kungsträdgården i Stockholm mitt under almstriden 1971: en uppvisning i konsten att ständigt titta åt sidan.
I museets entré kan man plocka åt sig ett litet pin-märke med texten I like Older Women. Det visar sig vara en del av Mette Winckelmans triptyk med samma namn. Märket presenteras som en kopia av ett märke från 70-talet som konstnären hittat på Lesbian Herstory Archives i New York. Texten ackompanjeras grafiskt med en triangel. En form som hon sedan använt sig av för att skapa en stor triangelskulptur ute i turbinhallen som i sin tur kompletteras med det tredje verket i triptyken, en enorm abstrakt målning.
Både tavlan och skulpturen skriver formmässigt in sig i en manligt kodad modernism, en association som med lekfullhet styrts om mot frågor om mer eller mindre slutna gemenskaper vid sidan av heteronormen. Ett av få verk, som faktiskt gör något med det samhälle vi kallar konsthistorien.
