Ensamhet i motljus

Ulrika Stahre ser naturromantikens store ”svensk” på Nationalmuseum

Människan, naturen, ensamheten. Storslagenhet och litenhet – skapelsen, som, vare sig vi är religiösa eller ekomedvetna, alla är en del av. När Nationalmuseum visar den tyske romantikern Caspar David Friedrich (1774–1840) är det första gången han visas i Norden, vilket kan verka konstigt med tanke på att han knappast är okänd – snarare är han den största personifikationen av det sublima måleriet.

Men Friedrichs väg till erkänsla i konsthistorien har varit krokig. Redan under sin livstid marginaliserad, uppmärksammad först med den stora tyska utställningen i Berlin 1906 och kortvarigt firad i Tredje Riket fick Friedrich sitt stora genombrott drygt 130 år efter sin död, på Tate 1972. Grunden till nazisternas gillande är förstås att Friedrich skildrade en storslagen natur, även med inslag av kultur – någon kyrka, en ruin – motiv som lätt kan utnyttjas för nationalistisk propaganda om man vill tolka storslagenheten som nationellt särdrag. Det var nazisterna knappast ensamma om att göra och här gäller förstås samma som för andra konstnärer som fått den nazistiska dödskyssen: det gör inte per automatik måleriet nazistiskt, självklart inte.

När Nationalmuseum visar Friedrich tar man inte den diskussionen, vilket är klokt. I stället, och värre, drar man in en annan nationalism, nämligen att Pommern (norra Tyskland), där Friedrich föddes, var svenskt fram till 1815 och att han ”alltid kände sig svensk”. Jag vet inte riktigt vad det tillför, mer än att utställningen plötsligt känns lite fadd, provinsiell.

Nå. Här visas Caspar David Friedrich i tematiserad form efter de olika landskapstyperna – havet, skogen, bergen. Två av de mest kända verken, Munk vid havet och Ishavet, har man inte lyckats låna in. De presenteras i stället i fotograferat skick, på enorma skärmar som avgränsar de stora utställningssalarna från de mindre rummen. På så sätt blir dessa smått ikoniska målningar inte möjliga att se i ett enda ögonblick – man får tjuvtitta in genom en dörr och tvingas på så sätt så nära att bilden måste läsas, som en text – vilket på ett sätt befriar. Betraktaren har fullt upp ändå. Få konstnärer kräver så stor personlig investering som Friedrich: ensamhet på bägge sidor om dukens fernissa, koncentration och identifikation. Det beror både på den utsatta, ensamma, mänskliga rygg som är många målningars ingång, den betraktare av natu

ren som är vi, och på själva motivvalen: solnedgångar och krokiga träd, havet. Storheten på fullaste allvar.

Nationalmuseum kompletterar (som man gjorde på Toulouse-Lautrec-utställningen förra våren) Friedrich med en samtidskommentar, denna gång av åtta etablerade konstnärer. Det är Bo Nilsson som återanvänt sin sista utställning på Charlottenborg i Köpenhamn, Caspar David Friedrich kom aldrig til Sverige ... Han blev i Danmark, och nu visar ett urval verk. Att det är lite fantasilöst ska inte konstnärerna lastas för, det är spännande perspektiv som fördjupas, både filosofiskt och politiskt.

Klarast lyser Lars Nilssons fotografi 8 november. En skog i förfall. Förruttnelse och mörker. En plats där det storslagna vänts ut och in, blivit en avskyvärd men fortfarande sublim plats. Människans skuld i stället för guds närvaro.

Ulrika Stahre