Leker med oss, får oss att leka
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2007-10-23
En man klär på sig det ena plagget efter det andra, långsamt, metodiskt, nästan rituellt får han sin kropp att förvandlas. Den blir en levande skulptur, eller en skulptural performance, och är ett typiskt verk av österrikaren Erwin Wurm. Hans Fabio Getting Dressed – Entire Wardrobe från 1992 visas i Jönköping tillsammans med en del nyare verk och deras gemensamma tema är som titeln utsäger: aktion, instruktion. Att spotta i någons soppa, fantisera om nihilism, bära sin curator – handlingar vars upprinnelse är konstnärens idé. Konceptuell skulptur, dokumenterad i fotografier.
Erwin Wurm kunde vara svår men är det inte. Dels är han avväpnande humoristisk, dels får man en ingång genom hans uppenbara fixering vid kroppens möjligheter att bli stor, större, störst. Långt från skönhetsideal (och den klassiska skulpturens ideal) svävar hans Botero-lika figurer, påklädda tusen lager kläder, medan kläderna i verket 59 Positions blir de kroppsliga positionernas yta och förtydligande form. Kontroll, flykt, tvång och kreativ frihet. Så snarlik en performance-dokumentation och så mycket kropp att betraktaren befrias från sin egen. Eller kanske känner den på ett nytt sätt.
One Minute Sculptures är ett projekt som också går vidare på samma tema – kropp och kroppskontroll, ”låga” material – medan serien I nstructions on How to be Politically Incorrect (2003) är mer specifik i sin tematik. I vågen efter 11 september instrueras människor att bära bomber, våldta tredje världen, kissa på någons matta. Likgiltighet, ointresse och nonchalans blir förutsättningen för att alls lyckas genomföra de smått sadistiska instruktionerna. Uttrycket är så nedtonat att man knappt tror man sett rätt.
Erwin Wurm tillhör en generation konstnärer i Österrike som vuxit upp och skolats i skuggan av wieneraktionisterna. Och där Hermann Nitsch står till knäna i blod, djupt ner i de allra djupaste undermedvetna tunnlarna, så håller Wurm distansen, lättheten. Han leker med oss och får oss att leka.
De nyaste verken på utställningen är Don’t Trust Your Curator, som bland annat innefattar en performanceskulptur där konstnären bär olika museichefer och curatorer. Maktstrukturerna i konstvärlden ser ganska enkla ut i det stoiska släpandet, så likt den gamla kommunistiska propagandabilden där arbetarna bär kapitalisten med den feta cigarren. Och innehavaren av makt vill så gärna bli del av konsten – införlivas i skulpturen – att dokumentationerna andas något sällsamt, något som absolut inte är jämlikhet utan snarare en än mer förstärkt hierarki. Handlingen av underlägsenhet vrider runt sig själv ett helt varv.
