Med kärlek in i mörkrets hjärta

Vad är ett land värt, när man kan lägga en hel värld vid sina fötter? När man kan smaka på reseskildrarens sötma och försjunka i en dvala av mystik, skönhet och obestämbarhet? Fiona Tans utställning på Lunds konsthall är som en enda lång resa in i kolonisatörens mörka hjärta, men denna gång är det en kärleksförklaring till det främmande och ingen främmandegörande moralism à la Joseph Conrad.

Videoverket Ett Minnesfel som är utställningens huvudnummer skildrar Henry – en gammal man som bor i ett orientaliskt palats och som verkar ha förlorat sitt minne. Varje morgon börjar han dagens bestyr med att utföra lite morgongymnastik, klä på sig, sopa golvet, tända ljusen omkring sig, för att efter en stund glömma vem han är och vad han gör. Han sjunker ner i en stol och väntar på att berättelsen om hans liv skall komma till honom. Berättarrösten, som leder historien framåt och som berättar om Henrys resor till fjärran länder, börjar efter ett tag helt plötsligt negera sig själv och hävda att Henry egentligen heter Eng Lye, att han reste till den stora rena staden i väster på en båt piskad av stormar. När historien når sitt slut börjar den på nytt igen i berättelsen om Henry som åkte österut och som förlorade sitt hjärta till en porslinsflicka som blev sönderslagen av bybefolkningen. Henry minns nu vem han är, men efter ett tag glömmer han igen. Han somnar i fosterställning för att vakna morgonen därpå och börja om allt på nytt. Loopningen gör att det till slut blir oväsentligt om det är Henry som förvandlats till Eng Lye, eller Eng Lye som förvandlats till Henry.

Ett Minnesfel är kanske den vackraste och mest komplexa skildringen av identitetslöshet – av det hybrida interkulturella mellanrum som uppstår i mötet mellan två till synes olika världar, av historisk skuld och kunskapstörst – jag någonsin sett. Runa Islam och Tacita Dean har lyckats närma sig dessa frågor med samma subtilitet, genom att vrida in och ut på tiden och rummet. Men på något sätt tycks Fiona Tan göra sina berättelser mer muskulösa med sitt införande av en stark berättarröst som upphäver skillnaden mellan dröm och verklighet, samtidigt som hon lyfter fram diskrepansen i det audiovisuella. Berättarrösten tillför inte alltid bilden sanning och bilden beskriver inte alltid det berättade som Deleuze påpekade i sina Cahiers du Cinema. Det gäller att se kampen mellan texten och bilden, mellan formen och innehållet och inte tro att de är förenade i samförstånd.

Fiona Tan är med sitt ursprung i Indonesien och sitt nomadiska kringflackande i världen ett perfekt kugghjul i den västerländska konstens imperialistiska expansion. Men störningen finns där: hon lyckas väcka exotikern i mig, hon får mig att ge efter för mitt visuella habegär. Visst är denna konst farlig eftersom den spelar på orientalismens strängar, men det är trots allt en konst som reflekterar kring sina egna möjligheter, som visar att vi alla är del av samma multikulturella soppa, att civilisationens undergång lika gärna kan innebära dess början. Att inget egentligen är förlorat. Inte heller vunnet. Det enda vi kan göra är att börja om och om igen.

Sinziana Ravini