Vägvisaren

Frans Josef Petersson ser ett försök till en ny modernism

Årets Tate triennal sammanställd av Nicolas Bourriaud, genomsyras av drömmen om återlösning. Det är en dröm om en ny modernism som förmår rycka oss ur traditioner och invanda tankesätt. En altermodernitet  (av det latinska ordet för ”annan”) där kritiken av multikulturalism och identitetspolitik fått ge vika för en universalism bortom nedärvda identiter, gränser och tankar om kulturellt ursprung.

Ett emblematiskt verk är Charles Averys The Islanders som kretsar kring konstnärens fantasier om en upptäcktsresande som strandat på en imaginär ö. Detta work-in-progress som är starkt influerat av den gamle sci-fi-nestorn Moebius och serietidningen Métal Hurlant (Heavy Metal), presenteras som teckningar, skulpturer och textfragment. Souvenirer som konstnären/upptäcktsresanden hämtat hem från sina resor.

Poängen är att Averys figur inte är en kolonisatör vars imperialistiska våld måste belysas och kritiseras, utan en hjälte vars resor ut i det okända vi storögt kan beundra och efterlikna. Via W G Sebald vill Bourriaud kombinera en närmast mystisk hyllning av konstens möjlighet till förflyttning i tid och rum med en tanke hämtad från Giorgio Agamben, om det nödvändiga i att identifiera sig med flyktingens position och ”universalisera” exilen som ett mänskligt tillstånd. Konstnären blir en vägvisare vars självpåtagna utanförskap kan leda oss mot ett framtida lyckorike av nomadiska flöden där vi alla kan vara kolonisatörer och flyktingar om vartannat.

Att dj:n och programmeraren från Bourriauds tidigare böcker Esthétique relationelle (”Den relationella estetiken”) och Postproduction har ersatts av den flärdfullt förfinade och solitäre bildningsresenären innebär onekligen en förskjutning från kollektivism till individualism. Det är inte oproblematiskt.

Konstnärer som Marcus Coates, med sina shamanistiska böjelser och Nathaniel Mellors med sina koprofaga kristusfantasier hör till en del av triennalen som krattar banan för en utdaterad och terapeutisk konstnärskult.

Att Bourriauds teknofila utopism banat vägen för en oförblommerad estetisk idealism kan läsas som ännu en dröm om hjälten som förkroppsligar det otvetydigt goda och visionen om ett bättre samhälle. Samtidigt är hans krav på att konsten måste återuppfinna sin egen overklighet högst rimliga i en tid då makthavare söker nya sätt att instrumentalisera estetiska gränsöverskridanden. Konstnärshjälten är i alla fall ingen anpasslig och samhällsnyttig entrepenör.

Men det är svårt att inte kommentera symboliken i triennalens atomära sönderfall: curatorns utsaga drivs av en politisk vilja men konstnärerna tycks mest intresserade av att tala om sig själva. Och begreppet altermodern har inte den sammanbindande och framåtblickande kraft som skulle motsvarar projektets ambitioner.

Frans Josef Petersson