Paradiset som romantiska ruiner

helskärm

Lars Nilssons verk har tolkats som besvärjelser över maskuliniteten, en brottning med könens stereotyper och med pornografins makt över sexualiteten. Men hans konst är mycket intressantare än så. Den borrar ner i personliga och kollektiva lager och har en märkvärdig förmåga att sätta såväl konstnären som betraktaren på spel.

Vad det är som händer i mötet med hans verk? Jag kommer att tänka på vissa renässansmålningar: fascinationen man kan uppleva inför det subtila hantverket, omsorgen. Sedan känslan av desorientering, av att stå inför någonting som är lika ogripbart som verkligheten själv och med samma lyster. Lars Nilsson använder sig gärna av avgjutningar av kroppar, vaxdockor och minutiöst genomförda filmiska scenerier. Reella avtryck från världen som blir kusligt öververkliga.

De konsthistoriska referenserna är många. Särskilt närvarande är Marcel Duchamp och kanske mest hans sista stora verk Étant Donné (som tog tjugo år att framställa och består av ett slags landskapsdiorama med en uppfläkt kvinna man kikar på genom hålet i en dörr). Duchamps arbete med manligt och kvinnligt som översinnliga, närmast alkemiska kategorier (gjutformar, lysgaser, energimoln) ligger där hela tiden som en underton hos Lars Nilsson.

Det nya projektet Ruiner på Galleri Milliken består av en tapetserad kyrkoruin genombruten av en svindlande spiraltrappa, två fotografiska landskap och ett litet videoverk; ovanligt sparsmakat och utan uppenbart sexuella motiv. Ingivelsen är romantikens upptagenhet av ruiner, förgängelse och förlust. Frånvaroåtrå. Mörker.

Fotografierna är tagna med en högteknologisk storbildkamera som ger en osannolik skärpa över alla ytor och har sedan bearbetats digitalt. De är plågsamt vackra och melankoliska, mer måleri än fotografi. Ett träsk med sönderbrutna björkstammar som liksom lyser inifrån. (Det är fotat på natten med lång slutartid, vilket gett det magiska ljuset).

Det andra landskapet är ett enda stort knivskarpt buskkratt, men efter en stund får man syn på en man med en liten pojke som gömt sig därinne. Motivet är en inscenering av den dystopiska romanen The Road (2006) av Cormac McCarthy, en svart berättelse om en far med sin son på flykt i en apokalyptisk värld efter att nästan allt liv utplånats i en katastrof. De tillhör de få som inte förfallit till plundring och kannibalism och pojken är den ljusbärare som ska föra ”elden” vidare. Mitt i eländet drömmer de märkliga, ljusa drömmar där pojkens döda mor skymtar.

Boken är en amerikansk moralitet över hur vi tar kulturens värden för självklara. Man kan riktigt se Spielbergfilmatiseringen framför sig när man läser.

Vad som intresserat konstnären här är nog det fiktiva, filmiska rum som texten skapar, uppbyggt som en serie ruinromantiska tablåer; och en annan av romantikens favoritfigurer – den döda kvinnan.

Här sammanstrålar flera av Lars Nilssons käraste teman: Frågan om godheten och ondskan som konstruktion eller essens, skildrandet av det paradisiska genom dystopin och sökandet efter när allting ställs på sin spets.

Den konflikt eller punkt som han själv i en intervju med Foucaults ord beskriver som ”platsen där de levandes natt ger vika för de dödas ljus”.

Camilla Hammarström