Bättre fester – tråkig konst
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-04
Martin Aagård: Allt är precis som det var då
Curatorn Camilla Larsson stod visst helt villrådig inför de konstnärer hon hittade när hon skulle sätta ihop Bonniers konsthalls årliga utställning med unga, lovande konstnärer.
Alla verkade hålla på med samma sak, men hon fattade inte riktigt vad. De gjorde skrymmande skulpturer av jord, trä och skrot och lätt okomplicerade kommentarer till vår tids medienarcissism. En övervakningskamera vars pixlar bryts upp i en annan ordning, ett tidningsställ fyllt av speglar.
Till slut kom Larsson på vad som kändes så fruktansvärt välbekant – konstkidsen gör ju samma sak som konstkidsen gjorde 1981.
Sagt och gjort. Bonniers vårutställning 2009 är en 80-talsutställning, komplett med postpunk-band och allt. I läsesalen ligger böcker av Stig Larsson, antologin Postmoderna tider och alla nummer av Horace Engdahls überteoretiska tidskrift KRIS man kunnat hitta.
Det kunde inte ligga mer rätt i tiden. Dagens ungdom lyssnar på oi-punk, det är verkligen kris, alla undrar vad som hände med postmodernismen, Jan Håfström ställs ut i Venedig och Horace själv har lämnat akademien och flyttat till Berlin.
Och ärligt talat, räck upp handen den som inte längtat efter att få dra på sig polotröjan och resa tillbaka till en konstvärld där ingen visste vilka Sonic Youth var. Man kan verkligen förstå lockelsen med 80-talets avantgarde. Festerna var ju bra. Kanske har 80-talet definierat konstlivet lika mycket som 60-talet. Dekadensen, dandyismen och industriromantiken stod på sin höjdpunkt och tidens musik har fortfarande inte släppt greppet.
Men när man vandrar runt bland persienn-projektionerna, jordhögarna, spegelväggarna, Faust-citaten och de ihopsnickrade byggprofilerna på Bonniers konsthall så är det fortfarande svårt att förstå poängen med det hela.
Man påminns om hur vettskrämd konsten faktiskt var de där åren.
Den försökte skaka av sig det politiska 70-talet samtidigt som den hukade under den kravfyllda postmoderna teoribildningen och bokstavligt talat byggde in sig i hörn av skrot som hittats på bangårdar.
På vernissagen gör bandet Kitchen and the Plastic Spoons, som inte spelat sedan 1981 comeback mitt i Gabo Camnitzers konstverk Primal intervals. Det består av gipsväggar som publiken får slå sönder om de blir upphetsade. Vilket i och för sig känns lagom nytänkande med tanke på att Bonnierspubliken fick trampa sönder ett gipsgolv signerat Monica Bonvincini bara ett år tidigare.
Och när bandet väl sätter igång börjar några driftiga ungdomar klottra ”FUCK BONNIERS” och ”FAMILJEN BONNIER HÅLLER SVERIGE RUNT PUNGKULORNA” på de trasiga väggarna.
Någon drämmer en systemkamera genom gipset.
Allt är så där förvirrat uppsluppet som det kan vara när man inte vet vad som är fest, vad som är protest och vad som bara är konst.
Som sagt: Bättre fester. Tråkig konst. Precis som på 80-talet.
