Fönster mot skuggsidan

Camilla Hammarström om Venedigs nationella paviljonger

Sjuttiosju länder och över sex hundra konstnärer – det är bara att ge upp och försöka hitta sin egen rytm i vandringen mellan paviljonger och utställningar som är spridda över Venedig. Perceptionen säger till sist ifrån och man får symtom liknande sjösjuka. Då gäller det att sätta sig i skuggan, vila och dricka vatten.

Ändå är det en lycka varje gång man stöter på ett konsekvent utfört och angeläget verk. Bland de nationella paviljongerna utmärker sig den ryska under titeln Victory over the Future. Pavel Peppersteins delikata, tecknade akvareller av utopiska landskap blandar suprematismens formelement med fantasy-visioner om framtida stadsbyggnad och innovationer. Med oemotståndlig värme driver han med människans behov av myter och stora berättelser. Hans omsorgsfulla fantasier blir som motvikter till de politiska malströmmar som får samhällen att långsamt förlora all empati.

Dovare är Alexei Kallimas fresker av högljudda fotbollssupportrar. Målningen som täcker rummets väggar kan bara ses när den exponeras för en viss sorts ljus. Plötsligt försvinner den och det blir alldeles vitt och tyst. Det är åskådaren själv som är föremål för denna kollektiva uppvaktning, och det är hennes rörelser som avgör när bilderna ska visas eller släckas. Det sinnliga måleriets flödighet står i stark kontrast till de rasande krafter som är i omlopp i motivet. Värt att notera är att Kallima är född i Tjeckien och kom till Moskva som flykting från Grozny 1994.

I de forna öststaterna med sin turbulenta samtidshistoria tycks konsten frodas mer än någonsin sedan murens fall. Här finns en vakenhet inför det tillfälliga i de sociala konstruktionerna; och en känsla för mänsklig utsatthet som får mången konst från tryggare regioner att framstå som formelartade prototyper anpassade till konstens merkantila kretslopp. Också Kina har en konstboom med många spännande konstnärskap, flera av de konstnärer som visades på Bonniers Konsthall förra året återser jag här nere.

I Serbiens paviljong fastnar jag för Katarina Zdelars videoinstallation där människor försöker att uttrycka sig på ett språk som inte är deras eget. En norsk kör som sjunger på engelska, några albaner som ger exempel på ryska fraser de lärt sig under kommunisttiden etcetera. Det är något mycket gripande med alla dessa värnlösa ansikten som kämpar med orden. Nakna som hos barn.

Också ungraren Péter Forgács utgår från det mänskliga ansiktet. Ur ett rasbiologiskt arkiv – som upptäcktes i Österrike så sent som 1998 – visas fotografier och filmsekvenser på judar som fick sina huvuden mätta och sina ansikten avgjutna innan de skeppades vidare till dödslägren.

I en intervju med en av de överlevande, håller den gamle mannen avgjutningen av sitt eget tjugoåriga anlete i sina händer. Jag kan inte beskriva hans ansiktsuttryck.

Ett återkommande tema på biennalen är synen på den Andre, både historiskt och i ett samtida Europa med en allt hårdare flyktingpolitik. En av de absolut starkaste paviljongerna är Polens med Krzysztof Wodiczkos Guests. Längsmed väggarna har skapats illusoriska arkadfönster bakom vilka människor rör sig som i en dimma. De halvt opaka fönstren låter oss se siluetter som arbetar med att sopa, snickra på fasaden och putsa rutorna. De representerar det papperslösa proletariat som utför sitt arbete som skuggvarelser i samhället. En liten barnhand som trycks mot rutan skapar en förkrossande närvaro. I hörlurar hörs olika berättelser om att befinna sig i denna limbotillvaro utan rättigheter, något som för vissa går i arv i generationer.

En utställning som överglänser det mesta från de gamla etablerade konststormakterna är East – West Divan med samtidskonst från Afghanistan, Iran och Pakistan. Den är inhyst i en av Venedigs renässansbyggnader Scuola Grande della Misericordia som är under renovering. Verken är hängda på röda väggar mitt i den höga salen på övre plan, men konsten letar sig även upp längs väggarnas byggnadsställningar. Ornamentala platsspecifika verk blöder ut på både väggar och golv.

Pakistanska Aisha Khalid är utbildad i traditionellt miniatyrmåleri i Lahore där hon numera arbetar och bor. Hon använder sitt tekniskt fulländade måleri i platsspecifika installationer, en återkommande figur hon målar på väggar och golv är något liknar en liten krabba. Efter en stund ser jag att det är öppningen i ett tyg där man ser ett geometriskt mönster; på en gång rutverket över ögonen i den heltäckande burqan och den matematiska mönstervärld som inom islam visar på gudomlig enhet. Det är både antipatriarkalt och sublimt.

Den kalligrafiska traditionen är rik i den här regionen. I Afghanistan har den absorberat både arabiska och persiska tekniker. Zolaykha Sherzad flydde med sin familj till Schweiz efter Sovjets invasion i Afghanistan 1979. Hon är utbildad arkitekt och designer och använder sig av kalligrafi på tyg i sina verk. I Venedig visar hon en fantastisk skulptur av plisserat siden med skrift som svävar i rummet upphängt i osynliga trådar. Hon driver även en klädfirma i Afghanistan som gör samtida design av lokalt producerade tyger och arbetar för överlevnaden av traditionella hantverk. Typiskt för många av konstnärerna är just att de har utbildning i andra läroämnen än bildkonst, det kan även vara litteratur, film och filosofi. De förbinder alltså inte bara traditioner från öst och väst, utan skapar även tvärdisciplinära verk.

Jag får en bestämd känsla av att det är från de här områdena som samtidskonsten fortsättningsvis kommer att befruktas och vitaliseras.

Camilla Hammarström