ÖGON- GODIS

CAMILLA HAMMARSTRÖM blir glad av Olle Bærtling på Moderna museet

Varje gång jag ser en målning av Olle Bærtling tar mitt hjärta ett litet glädjeskutt. Det är svårt att sätta ord på det underbara med hans bilder. Den självklara lättheten och det vänliga men ändå strama uttrycket öppnar mig som betraktare på ett gåtfullt vis.

När Moderna museet nu visar över femtio målningar plus ett antal skulpturer ur Bærtlings produktion från 1950 till 1980 är det som att stiga in i Schlaraffenland: en dignande rikedom av ögongodis. Och till min egen besvikelse blir jag proppmätt nästan med en gång. Att ta in utställningens alla visuellt insisterande verk under ett besök är helt enkelt ogörligt. Näthinnorna är alldeles överhettade av de optiska störtskurarna, komplementfärgerna dansar retfullt i ögonvrån mot de vita museiväggarna runt bilderna.

Olle Bærtlings konst handlar om att se med hela sitt väsen. Man tas i anspråk av hans konst, vare sig man vill det eller inte. Trots hans strävan efter en abstrakt okroppslighet är målningarnas materiella närvaro vibrerande påtaglig i rummet. Precis som betraktarens egen kropp som rör sig över golven när den söker det rätta avståndet till bilderna, växlar mellan ett närsynt mönstrande och ett luftigt skådande. Här har Moderna museet givit besökarna gott om svängrum med en befriande öppen planlösning.

På nära håll ser man bubblorna och penselstråken i den lackblanka färgen, ohjälpliga spår som gäckar den monokroma intentionen. Och ju längre bort man kommer, desto mer övergår de starka kulörerna i en närmast översinnlig stofflighet. Svävar i ett bortom. En annan dimension.

Jag pendlar mellan att tycka att målningarna gör sig bäst på håll och att inse att det faktiskt är just de där ofullkomligheterna man bara ser när man står nära, som är förutsättningen för den märkliga transcendensen i bildrummet. Utan det gnetiga hantverket, de petigt pålagda lagren av färg inget sjudande vibrato. Som att det är själva den tid som lagts ned under arbetet som lyser ur materialet, att det är omsorgen som skapar den speciella närvaron.

Liksom de flesta stora svenska konstnärer fick Olle Bærtling sitt ­genombrott utomlands. Och precis som med föregångaren Otto G Carlsund två decennier tidigare sker uppvaknandet i Paris under Fernand Légers vägledning. Bærtling är dock kritisk mot Légers politiska utopism, och dras ganska snart till en annan gruppering kring konstnären Auguste Herbin. Efterkrigstidens baksmälla har skapat en vaksamhet inför ideologier, det radikala geometrisk-abstrakta måleri som blir avgörande för Olle Bærtlings utveckling betonar i stället konstens autonomi. Ett måleri med rötter i mellankrigstiden, kanske särskilt i Kasimir Malevitjs suprematism.

På femtiotalet förflyttas konstlivets centrum västerut, från Paris till New York. Och det blir här Baertling får sitt genombrott, just i det skedet när den lite självhögtidliga abstrakta expressionismen avlöses av den mer osentimentala popkonsten och minimalismen. Under sex-tiotalet har han inte mindre än sjutton separatutställningar bara i New York. Med ena foten djupt i modernismen tar han alltså med lätthet steget in på den postmoderna arenan. Hur är det möjligt?

Olle Bærtling var autodidakt. Han hade aldrig genomgått någon klassisk skolning, utan prövat sig fram på eget bevåg. Kanske är det förklaringen till den pragmatiska öppenheten i hans konst. Minimalisten Donald Judd kritiserade visserligen Bærtling för att vara alltför mycket av gammaldags modernist, men i dag framstår nog ändå likheterna större än skillnaderna mellan de bägge konstnärerna. Kanske särskilt tydliga i Bærtlings senare målningar där trianglarnas uddar hamnat helt utanför bilden. Den osentimentala materialhanteringen, de monokroma ytorna som sträcker ut i oändligheten och det seriella arbetssättet vittnar om besläktade ingivelser.

Men visst var Olle Bærtling starkt präglad av ett modernistiskt tänkande. I sina texter och uttalanden använde han sig av en nästan komisk utopisk retorik som drar åt science fiction. Han förutsåg städer där arkitekterna ställde pyramiden på huvudet och där konsten genomsyrade vardagen. Bærtlings betoning av det andliga i konsten ligger nära Kandinskys idéer. Man kan spåra en närmast religiös vördnad för skapelsen i hans texter. Som när han skriver: ”Den öppna formens konst kan liknas vid himmelens, den oändliga rymdens okända krafter och storhet.”

Men om man går tillbaka till själva målningarna, deras faktiska uttryck, så finner jag inte den där idealistiska storvulenheten. I dem fäster jag mig snarare vid ett nyktert, närmast krasst konstaterande av universums utsträckning, till och med ett vetenskapligt förhållningssätt. Kanske har det att göra med de artificiella färgerna. Rena, distinkta talar de klarspråk. Inga religiösa övertoner.

Det är möjligt att Bærtling med andlighet avsåg något mer allmänt, kanske människans tankeliv, hennes intellektuella och konstnärliga strävanden över huvud taget. Man kan ju anlägga ett materialistiskt perspektiv på saken, där ande är en funktion hos högt organiserad materia, inte någon självständig mystisk kraft. Vilket knappast gör saken mindre spännande! Under årtusendena har människan begrundat sin belägenhet i kosmos, från egyptierna över Giordano Bruno och Galileo Galilei fram till kvantfysikernas fascinerande iakttagelser. Jag tror att Olle Bærtling fascinerades av det svindlande i de reella betingelser som styr vår tillvaro, att det var det som gjorde honom så exalterad, inte något hokus pokus.

Jag ser hans verk som en tribut till människans kunskapssökande och hennes envetna förmåga till sublimering.

Camilla Hammarström