Honom ska vi också minnas

Det ser ut som en offentlig plantering, en sån där det borde stå VÄLKOMMEN eller NOLLKÖPING 800 ÅR. Petunior, tagetes och vad jag tror är begonior, formade till bokstäver som bildar ord i gräset vid avfarten från E18 i Jakobsberg, alldeles nära köpladorna.

HEJ PAPPA DET ÄR JAG står det. Ellinor Collins 270 kvadratmeter stora plantering (ett magisterprojekt vid Konstfack) är en hälsning till hennes pappa i himlen. Frasen är vald för att den fick honom att le, till och med långt in i demenssjukdomen. Platsen är den där känslan av hemkomst som infann sig när familjen återvände från semestrar eller vardagsbestyr. Blommorna planterade och vattnade med en omsorg som går att röra vid.

Collins verk kombinerar det privata i sorgen, det delbara i språket och det offentliga i konsten i ett verk som känns ovanligt generöst. Det är lite som en förbön, fast inte till någon sträng gud, lite som att tända ett ljus för någon. Alla kan se att det lyser.

Alla kan ställa sig bland blommorna, i eller mellan orden och vinka till pappa, upp mot himlen in i avståndet. Till pappan som är död, bortrest, bortvänd, onåbar. Och ändå säga hej, inte hejdå.

När jag läste om HEJ PAPPA DET ÄR JAG tänkte jag på Fia-Stina Sandlunds verk från 2002, Han kom han såg han segrade, där konstnären genomdrev att en plats utanför Linköping uppkallades efter hennes utvecklingsstörde lillebror som dött i cancer. Liksom Sandlund gör Collin den egna sorgen gemensam, och båda verken väcker frågor om vems minnen som får ta plats i det offentliga rummet, om vilka det är vi ska hylla egentligen. Det är lika viktigt att minnas dementa pappor och utvecklingsstörda bröder som kungar och filmregissörer.

På plats bland petunior och avgaser, mellan två tunga regn, är skillnaden mellan verken tydlig. ”Olle Sandlunds plats” är ett monument för eftervärlden och evigheten.

HEJ PAPPA DET ÄR JAG kommer att vissna bort om några veckor. Förgängligheten, minnenas och leendets förbleknande, finns i själva verket. Det är inte utopi, snarare dröm. Drömmen om att kunna prata med den man älskar, saknar. Meddela sig, med lila, röda, vita, gulorangea vardagsblommor, alldeles vanliga, hjärtskärande ord. En liten stund bara. Sedan är det borta.