Stil, yta, färg, form och ironi

Alla gnäller över den Nordiska paviljongen. Omöjlig, både arkitektoniskt och idémässigt. Förra året revs hela fönsterväggen och paviljongen öppnades. De finska konstnärerna hoppade av. I år verkar det mer harmoniskt. Alla är på plats, huset intakt. Men utställningen har också lämnat huvudrummet och tagit sig ut, i form av Lars Rambergs Liberté, tre toalettkurer med franska revolutionens trefaldighet på taket: Liberté, Egalité, Fraternité. Abstrakta storheter möter enkla kroppsliga behov. Och i den så kallade Aalto-paviljongen visas Maaria Wirkkalas installation, en sjunkande båt i krossat glas. Omedelbar, okonstlad.

Inne i paviljongen leker Sirous Namazi med Jacob Dahlgren. Stora byggdelar, bland annat en container, i Namazis fall och en hel vägg med piltavlor i Dahlgrens. Vi medskapar, med pilar i rött och grönt.

Det är stil och yta, färg, form, ironi. När dessa verk tvinnas samman med Adel Abidins Abidin Travels – Welcome to Baghdad och Toril Goksøyrs och Camilla Martens It Would Be Nice to Do Something Political tippar utställningen till något som blir mycket lösare i konturerna. På paviljongens utsida tvättar en svart man regelbundet fönstret där två kvinnor i jätteformat konverserar kring att göra något politiskt. Samtidigt som en fiktiv resebyrå, i ett sidorum fullt av film, reklamfoldrar och affischer, säljer resor till

krigets Bagdad. Förtryckande strukturer och den privilegierades position blir tydliga, alltför tydliga. Några har val, andra inte. Men det är som talade konsten inifrån en ekokammare, inte intresserad av att vare sig höras eller ta risker, bara av att tala. Och det är knappast ett problem som har att göra med att flera nationer samsas eller att rummet är svårt (förra gången blev rummet en ekokammare, fast då talade publiken!).

Nationerna och de nationella paviljongerna är Venedigbiennalens särdrag och kännetecken. I takt med att huvudutställningen blir mer och mer av en uppvisning i snillrika temakonstruktioner, kan utvecklingen mycket väl gå mot att paviljongerna återinträder på banan, men nu utanför nationella gränser. I år ställer till exempel både Sam Taylor-Wood, Mark Titchner och Jürgen Teller ut i den ukrainska paviljongen och dessutom finns en romsk paviljong, Paradise Lost – The First Roma Pavillion (den räknas inte som nationell utan som en sidoutställning, ett collateral event). Tecken på en framtid för andra sorters nationer och andra gränser än staternas. Kanske lite mer på allvar än till exempel The Manchester Pavillion som är en bar. Queer Nation nästa!

Till sist har Kungariket Elgaland Vargaland nu etablerat sig på Isola di San Michele, Venedigs begravningsplats. En äkta Dödens Ö, mörk av vajande cypresser. Så kan Nationen besegra Döden. Konstens paradox, möjlig endast på en Venedigbiennal.

Ulrika Stahre