HJÄLTE, OFFER

helskärm

Irakkrigets offer räknas i hundratusentals, rentav i över miljonen – Stockholm nästan folktomt. Ett fåtal av offren är soldater och ännu färre är från USA. När Timothy Greenfield-Sanders möter och fotograferar amerikanska krigsinvalider skapas bilder som väcker extrem ambivalens. För här syns kriget i anfallarens kropp. Tjugoåringar som lemlästats, lever vidare, fortfarande älskar sitt land och sin armé – de flesta av dem. De möter kamerans och min blick naket, känsligt, oskuldsfullt. Det är offer med ansikten, offer från västvärlden som möjligen kan väcka mer avsky för kriget som sådant än de offer från Irak som vi redan vant oss vid att se – eller aldrig får se.

En soldat som sårats eller rentav dödats i krig är både hjälte och offer. Det är däri ambivalensen ligger. Visst kan fotografierna fungera som avskräckande – de har heller inte visats i USA – men när soldaterna själva i sina berättelser är så trogna sin armé springer det som avskräcker ett steg vidare. Samtidigt också sympatin. Däremellan någonstans landar jag. Förbryllad över hur de nationalistiska ideologierna kan vara så starka, offret så villigt. I sanningens namn så är inte alla som fotograferats av Greenfield-Sanders längre positiva till kriget. Någon hatar det, innerligt. Andra kommer aldrig kunna ha någon åsikt om någonting.

Det är brutalt. Och det är fotografi som balanserar på en tunn linje. Visst är modellerna, de skadade soldaterna, utnyttjade i ett spel om vår syn på nationalism, krig, supermaktens arroganta dominans. Men samtidigt: att synas är att finnas. Jag tänker på Andres Serranos monumentala porträtt på hemlösa i New York från 1990-talet. Spekulativa, kanske, men sprängfulla av stolthet ända ut i bildkanten. Det är just modellens stolthet som är så svårt att hantera här. Både offrets och hjältens.

Ulrika Stahre