Från kriget till skolgården

Petter Lindgren

Juan Pedro Fabra åstadkommer en intressant skalförskjutning på Galleri Brändström & Stene. I ett av rummen hänger kvadratmeterstora porträtt av soldater som i själva verket är dockor, detaljerade samlardockor föreställande amerikanska elitsoldater.

I ett annat rum står en manshög modell av ett urblåst hyreshus, och över väggarna i rummet projiceras filmer där soldatdockorna syns beskjuta varandra, till ett ljudspår som uppges vara en autentisk upptagning av skottlossning i Irak. Staffan Westerbergs Vilse i pannkakan är förvisso långt borta, men när man då och då också skymtar en jättelik hand (som väl är Fabras) som varsamt lägger docksoldaterna tillrätta att dö, blir det riktigt rörande.

Annars är Juba – An intimate history of sniping en lika vacker som vedervärdig upplevelse, som effektivt synliggör en mindre smickrande sida hos betraktaren som trots allt fascineras av krig och vapen. De amerikanska prickskyttarnas favoritgevär Barret M82 avbildas som vore det en helig fetisch, och i rummet med dockfilmerna och husmodellen snurrar en discokula som ger skjutandet och döendet en nästan eterisk karaktär.

Samtidigt är det ju denna rovdjurslika fascination som håller krigen och krigsindustrin vid liv, och som gör att exempelvis stridspiloter eller (som i det här fallet) prickskyttar ges en nästan mytologisk status. Utställningstitelns Juba är sådan figur, en irakisk prickskytt vars fullträffar kan beskådas bland annat på internet, filmade av honom själv. Ja, om han nu existerar i sinnevärlden. Förmodligen rör det sig om flera skyttar.

Patrick Nilssons vimlande blyertsvyer på Mia Sundbergs Galleri är också vackra och obehagliga, men obehagliga på ett mer direkt sätt. Här har skolgårdsvåldet blivit norm och seg vardag, och inbegriper också vuxenvärlden. Stavgångare, rörmokare, ensamma mammor, alla slåss de med de tillhyggen som finns till hands. Man drar visserligen på munnen åt somliga av våldsverkarna, som krocketspelarna, men dystopin överväger och förstärks också av de mulna molnmassor som oberört men hotfullt drar fram över huslängorna, ungefär som i Peter Tillbergs målningar av folkhemmet. Det är svårt att inte också dra paralleller till Jockum Nordströms teckningar, där folk visserligen hellre har sex än tar till våld.

Nilssons bilder är fantastiska i sig – detaljerade och drömska – men tycks mig ändå en smula för envetet peka åt ett och samma håll. Visst har folkhemmet gått ner sig, och visst har vi alla en flåbuse i oss, men så här jävla illa är det väl ändå inte. Eller?