Själen finns i fingertopparna

CAMILLA HAMMARSTRÖM om Felix Gmelins kusliga närvaro

helskärm

Jag har en maskin för att se som kallas öga, mässar högtalarrösten på bruten svenska. Orden uttalas som från en fonetisk skrift. Ljud bara, lydigt formade av en mun som tjänstgör som verktyg för ett okänt innehåll. Inom mig får rösten ett ansikte: rödlätt med lång smal näsa – och jag blir med ens medveten om den kontinuerliga visualisering som pågår i mitt huvud. Man föreställer sig hela tiden saker. Tyskans vorstellen antyder något som ställs framför verkligheten, kanske till och med skymmer den?

Felix Gmelins nya verk Tools and Grammar handlar om sinnesförnimmelsernas inbördes rangordning, hur de på ett märkligt vis tycks fungera oberoende av varandra. Synen som intar en särställning i vårt kommunikationssamhälle, medan det taktila förnimmandet hör till den sårbara intimsfären. På ett av ljudspåren säger en röst att om någon blind och döv skulle födas till filosof, skulle han förlägga människans själ i fingertopparna. Känseln som en utopisk nakenhet?

Jag minns konstprojektet Chinese Whispers för snart tio år sedan, där Felix Gmelin och Jörgen Gassilewski curerade konstnärer och författare i en vindlande visklek av texter och bilder. I en monter visades även ett märkligt blåvitt porslin, där fuktfläckarna i beställarens förlaga av misstag tolkats som avsiktliga mönster av de kinesiska tillverkarna. Underliga amorfa fält som bröt sönder det figurativa. Intresset för missödenas skönhet och förvandlingarnas ikonografi går som en röd tråd genom Gmelins konstnärskap. En upptagenhet av perceptionens psykologi som nu slagit ut i full blom.

Utgångspunkten för de nya verken är filmen Bei den Blinden, en utbildningsdokumentär från 1926 om blinda barn på en experimentell skola i Stuttgart. Ivriga ungar som luktar på blommor, kramar trädstammar, klappar en björnunge etcetera. Med utsträckta armar ser man dem gå likt sömngångare genom en dunge ner till en kyrkogård. Där undersöker de gravarna, för att sedan bygga en egen kyrkogård av lera och pinnar på skolan. Två små pojkar syns skickligt fira ned en liten kista med snören i graven. Projektionsytan (en skir glasskiva) hänger fritt i rummet som en skulptur. På dess baksida visas Gmelins egen iscensättning av barnens kyrkogård.

De fotografiska närstudierna av lerkyrkogården täcker också galleriets väggar. Spöklika bilder som för tankarna till gammaltestamentliga allegorier eller primitiva skapelseberättelser. Återgivandets många led (bilder av bilder av bilder) skapar ett avstånd, en imaginär rymd av kuslig närvaro. De svartvita fototrycken flankeras av grådisiga målningar av samma sceneri. En grav, en suddig figur som böjer sig mot marken. Undanglidande efterbilder som när man stirrat för länge in i ljuset.

Trots att utställningen är helt igenom visuell känner man den taktila världen som ett bultande blodomlopp som omger en i rummet. På något märkligt vis överskrids smärtan över seendets herravälde. Paradiset är inte förlorat.

Camilla Hammarström