Sprattel utan skärpa

helskärm

Man gör entré, sen gör man sorti – däremellan sprattlar man en stund, säger sina repliker, känner sina känslor – med större eller mindre framgång. I det stycke liv som visas på Stadsteaterns lilla scen är det ensemblen på en nedläggningshotad teater som Lennart Hjulström valt att låta sprattla en stund inför publik. En grupp skådespelare slitna mellan två auktoriteter – den polske regissören Alex med en uppfordrande konstsyn och hans utmanare, den unge, fräcke Bengt som ska ta över och göra teatern till en publikmagnet. Han ska locka ”ny publik” – och då finns ingen plats för gammal östeuropeisk tanketeater.

Det är lätt att se Entré Sorti som ett teaterpolitiskt debattinlägg i dessa tider då Stadsteaterns chef Benny Fredriksson, som lockat en hel drös ny publik, fått hård kritik för sin ledarstil och för att prioritera lättsmälta publikdragare till föreställningar.

Konflikten sätts redan i öppningsscenen i ett möte mellan det gamla, en Gerhard Hoberstorfer i tredelad kostym och små runda glasögon, och det nya, en rufsig Andreas Kundler i läderjacka.

Sedan gör ensemblen entré, i ett gruppsamtal där alla hukar och gömmer sig eftersom ingen vill vara den där som är dum. En rad teaterskämt får den branschtäta premiärpubliken att fnissa igenkännande.

Och mycket är välfunnet, som Ralph Carlssons glidarskådis med filmroller och älskarinnor i båda bakfickorna eller Joakim Gräns Krister med sin hopplösa kamp mot sin stelhet och Stina Rautelins Monas tvångsmässiga ärlighet. Det är ett typgalleri som Lennart Hjulström skapat och det har sina poänger, då undertext läggs på ut­sidan i koreograferade gruppscener där varje skådespelares ömtåliga ego får tala fritt. Då blir det typiska, med de fina detaljer som skådespelarna plockar fram ur sina rollfigurer, spännande och verkar öppna mot något brännande angeläget hos de där teatertyperna.

Men föreställningen rör sig aldrig vidare därifrån, den stannar på den fyndiga ytan och tar heller inte riktigt den diskussion om konstens villkor som man flaggat för på allvar. Den

maffiga urladdning, av känslomättat liv eller av kulturpolitiskt raseri, som man satt och hoppades på landar i ett ljummet mittemellan.

Jenny Aschenbrenner